Släpp inte taget om narkotikan
Sven Britton: Det vore oansvarigt att införa fria sprutor i Stockholm – vi vet inte om de hindrar hiv-spridningen
En kraftig ökning av antalet upptäckta hiv-fall hos injektionsnarkomaner har noterats i Stockholm det gångna året då 24 fall registrerades.
Det är en oroande siffra även om vi inte vet helt säkert att det är nysmitta (det vill säga smitta under det gångna året eller långt tidigare), om det är en tillfällig ökning och om den skett via sprutor eller sexuellt.
Emellertid har det räckt för att många intressenter nu kräver att vi omgående ska införa så kallade fria sprutor, det vill säga förse narkomaner med rena engångssprutor i utbyte mot de gamla, använda. Hypotesen är att hiv-virus kan spridas via kanyler som innehåller smittat blod, något som kan förekomma då narkomaner byter/återanvänder sprutor.
Att detta inte är någon lätt fråga belyses av att två så erfarna och samvetsgranna sjukvårdspolitiker inom alliansen som Birgitta Rydberg (fp) och Stig Nyman (kd) kommit till olika åsikt.
Även om ämnet inte borde vara partiskiljande har en ohelig (?) allians bildats i landstinget i Stockholm mellan kd och socialdemokraterna (för sprututdelning) och folkpartiet/moderaterna (tills vidare avvaktande).
Före detta socialministern Morgan Johansson är en högljudd skånsk lokalpatriot som vill att sprutbytesprojektet i Lund snarast bör omfatta även Stockholm, dock med stundtals vulgära argument som att returglas inte ökar alkoholbruket, varför fria engångssprutor inte kommer att öka narkomanin heller.
För det är just detta som utgör underlaget för den i mitt tycke motiverade tveksamheten. Utdelning av rena sprutor, även om det kombineras med upplysning och avvänjningserbjudande, ger fel signal både till narkomanerna själva, deras langare och samhället i övrigt.
Kanske många vill säga att vi ändå givit upp i och med att metadon och Subutex – legaliserad narkomani – ökat så lavinartat. Själv
tycker jag det senare är en tråkig, defensiv utveckling som i första hand bidrar till arma medborgares medikalisering.
Att flertalet infektions- och smittskyddsläkare är för sprututdelning är fullt begripligt utifrån deras yrkesperspektiv. Att injektionsmissbrukarna själva och deras stödorganisationer också vill ha det är förväntat.
Men erfarna socialläkare och socialarbetare med inriktning mot intravenösa missbrukare är betydligt mer reserverade, just med motiveringen att detta är ett retirerande från en aktiv narkotikapolitik. Genom att införa sprututbyte kan samhället med en ganska billig åtgärd visa handlingskraft medan det som verkligen behövs är utbyggda resurser för avgiftning och avvänjning.
Att sprututdelning inte entydigt visats förhindra smittspridning av hiv bland narkomaner, att erfarenheterna från exempelvis Norge där sprutbyte praktiserats i tio år är mycket blandade och att det bevisligen inte stoppar hepatit C (som vi ännu inte säkert vet hur det smittar) gör den avvaktande hållning som Birgitta Rydberg intar motiverad.
Det är samhällets skyldighet att i första hand se till att missbruket förebyggs respektive behandlas och avbryts i de fall det redan etablerats. Stockholms cirka 8?000 intravenösa narkomaner har långt ifrån fått dessa möjligheter och narkomanvården har inte varit tillräckligt aktiv.
Vi kommer i sommar att genomföra en uppsökande studie i Stockholm där utevarande narkomaner (i parker, härbärgen, tältplatser etcetera) erbjuds hiv-testning för att få en uppfattning om smittläget.
Under hösten genomför vi därefter en intensifierad hiv-testning på de narkomaner som passerar institutionerna, och först därefter har vi en någorlunda välgrundad uppfattning om smittläget bland dessa medmänniskor.
Grunden skulle då vara lagd för en eventuell undersökning om och i så fall hur sprutbyte kan påverka spridning av hiv respektive intravenöst missbruk i Stockholm. En forcerad lansering av ett så tveksamt projekt är både infektions-epidemiologiskt och narkotikapolitiskt oansvarigt.
Dagens debattör
