Vräkta får ingen riktig hjälp
Suzanne Nilsson: Med skuldsanering hade jag och mina barn haft vårt hem kvar
Mina tre barn och jag (och våra tre katter) blev vräkta från vår lägenhet i mars 2002, på grund av en obetald hyra sedan maj 2001.
Jag har länge varit skuldsatt och försökte få skuldsanering, men jag fick avslag – och blev vräkt.
Jag sökte hjälp via socialen om ett boende, men fick avslag. Kommunen kunde då ”bara” hjälpa till med ett tillfälligt boende på vandrarhem/hotell.
Mitt äldsta barn valde då att flytta till sin pappa i Värmland och tog med sig katterna.
Så mina två döttrar och jag placerades på Hotell Älvsjö i cirka sex veckor. För det betalade kommunen cirka 33 000 kronor, i stället för att hjälpa oss med skulden som var cirka 3 000 kronor. Skulden steg nu ytterligare till 16 000 kronor genom kostnader för uppsägning och renovering.
Därefter fick vi napp på webben om ett andrahandsboende i hemkommunen. Hyra: 7 500 kronor. Min inkomst var 16 000 kronor i månaden.
Vi har bott med det kontraktet sedan dess, men nu löper det ut. Hyran har varit en tung utgift för mig och jag har inte kunnat reglera mina skulder. Jag har sökt sanering tre gånger men fått avslag.
Min mellandotter har fått ett ungdomsboende, så hon flyttade i höstas.
Under den här tiden har jag blivit arbetslös och långtidssjukskriven, är sjukskriven för panikångest, social fobi och agorafobi sedan oktober 2005. Var på bättringsvägen med hjälp av mediciner och behandling, men när vi nu inte får bo kvar har min sjukdom blivit värre.
Jag klarar inte längre att sköta vårt vardagsliv, kan inte handla, vistas i folkmassor, har inte kunnat pendla sen jag blev sjuk.
I oktober fick min yngsta dotter ett krampanfall. Det blev iltransport med ambulans till Huddinge sjukhus, diagnos: epilepsi.
Karusellen är i gång med socialen igen, sökte i augusti hjälp till nytt boende men fick åter avslag, har överklagat till länsrätten.
Där står vi nu, min dotter och jag. Båda mår psykiskt dåligt.
Dottern har större eller mindre anfall varje dag på grund av den stress vi lever under. Alla – min läkare och psykolog, dotterns läkare på sjukhuset, skolan – intygar att vi behöver hjälp med ett ”tryggt och stabilt” boende för att kunna må bättre.
Som om inte boendesituationen var illa nog – sedan juli 2006 har sex personer som stått mig nära avlidit, tre anhöriga och tre vänner.
Min mormor gick bort i augusti i cancer.
Min morbror gick bort i oktober efter flera hjärtinfarkter.
Min bror blev knivmördad 25 december.
Min bästa väninna hängde sig i juli, en killkompis fick hjärnblödning i augusti, min ”plastmamma” gick bort 19 december efter lång tids sjukdom.
Socialen tycker att jag ska ”skärpa” mig och sluta sörja. Ta tag i mitt problem och lösa vårt boende.
Enligt min läkare och psykolog har jag inte hunnit med att sörja någon, för att dödsfallen har kommit så tätt och personerna varit så betydelsefulla för mig.
Socialen ringde några dagar innan vi skulle tvingas flytta ut. Vi erbjöds ett rum på ett vandrarhem i Långbro. Kostnad: cirka 81 000 kronor för tre månader. Det kunde man tänka sig att betala, i stället för att hjälpa till med den gamla hyresskulden, som nu är uppe i 30 000 kronor, så att vi kunde få ett eget hyreskontrakt.
Vandrarhemmet var inte att tänka på. Det skulle innebära att mitt barn skulle ta sig därifrån ensam till Tumba där hon går i skolan, tur och retur. Jag har ju problem med att pendla och kan inte följa med henne.
Min dotter bor hemma hos sin mormor på hennes ”kontor”, cirka sex kvadratmeter med en viksäng, och jag flyttar runt och sover där det finns plats.
Just nu väntar vi bara på att länsrätten ska ge oss rätt till ett socialt kontrakt så att vi kan bo tillsammans igen.
Under tiden vi är bostadslösa har jag som mål att försöka få till en snabb avbetalning till Botkyrkabyggen på skulden och sen söka eget kontrakt.
Jag har ju ingen hyreskostnad i dag.