Stieg och kvinnorna
Kurdo Baksi om Stieg Larsson: "Han stod alltjämt på de utsatta kvinnornas sida"
Dessa dagar ser jag min vän överallt. Min forne arbetskamrat, Expo-grundaren Stieg Larsson, han ser på mig från tidningssidor, från bokhandlarnas skyltfönster.
Gamla minnen gör sig påminda vart jag ser och lämnar tårar i mina ögon. Det är förstås också värmande att se alla goda omdömen om Stieg Larssons författarskap, inte minst för den senaste deckaren ”Luftslottet som sprängdes”. Han har blivit en man för historieböckerna, den svenske deckarkungen!
Men hans berömmelse borde kanske i än högre grad gälla hans osvikliga kamp mot rasism, nazism, högerextremism och diskriminering – och mot kvinnoförtryck. Det sista har recensenterna inte beskrivit tydligt.
Min vän, en kämpe med outtröttligt civilkurage, avled 2004, endast 50 år gammal.
Stieg Larsson var en ideell person. Han levde för sitt arbete, och han arbetade dygnet runt mot intolerans. Han var som absorberad av det intellektuella arbetet och ägnade inte en tanke åt pengar. En tid levde han och hans sambo på bara 30 kronor om dagen. Stieg Larsson, om någon, förtjänade att njuta den berömmelse och de miljoner som hans böcker har dragit in. Men mitt i framgången bad ödet Stieg Larsson att byta planet.
Det händer att folk frågar mig varifrån Stieg Larsson fick inspiration till sina bästsäljande deckare. Svaret kan lite grovt sammanfattas i ett enda ord: kvinnoförtryck. Stieg Larsson skriver om, för och till kvinnor: kvinnor som av olika skäl blir utsatta, som våldtas, misshandlas och mördas för att de utmanar patriarkatet. Det är de som står i fokus. I Stieg Larssons böcker är kvinnorna egensinniga och går sina egna vägar, såsom Stieg hade velat att de skulle (kunna) göra i verkligheten. Stiegs kvinnor slåss! De gör motstånd. Stieg Larsson hatade människor som på ett eller annat sätt utnyttjade sin maktposition för att tvinga de svagare till lydnad. I alla lägen stod han på de svagares sida.
Ofta pratade vi om kvinnors utsatta position runt om i världen, och jag tror att två händelser skärpte Stieg Larssons författarskap mer än något annat: mordet på Melissa Nordell som begicks av hennes svenske pojkvän i november 2001 och mordet på Fadime Sahindal som begicks av hennes kurdiske far i januari 2002.
Stieg engagerade sig mycket i dessa två mord och det ledde till slut till redaktörskapet tillsammans med Cecilia Englund för boken ”Debatten om hedersmord”.
”Du ska kämpa för kvinnorna i Ulan Bator, Pretoria och i Uppsala”, sa han till mig när han anfådd slog upp dörren till mitt kontor, som alltid försenad.
Till Expo-redaktionen ville Stieg ha in fler kvinnor, eftersom han själv tyckte sig arbeta bättre med kvinnor tack vare deras prestigelöshet och empati. De män som inte kunde uppskatta hans solidaritet med utsatta kvinnor brukade han snart sluta att umgås med. Sådan var han.
Med tanke på vem han var och vilka han arbetade för, till stor del utan ersättning, kan jag bara föreställa mig att hans värsta farhåga måste ha varit att han skulle lämna efter sig en bitter strid om vem som kan ta hand om hans författarskap. För det måste man känna honom och hans liv med Eva Gabrielsson. Det gäller även förvaltandet av miljonerna från hans böcker. Där har hans sambo Eva ingen del i dag och riskerar att bli helt utan.
I denna sista tvist hade nog Stieg själv önskat att jag tog ställning för kvinnan som än en gång berövats sina rättigheter.
Dagens debattör
