3,5 minuter
Arne Reberg: Så lite samtalar barn med sina föräldrar – och det är TVs fel
Varför förtigs alla larmrapporter om att det verbala medvetandet sjunker i takt med ökat TV-tittande och dataspelande?
Språkforskaren Lars Hesslinds undersökning av barn i 700 klasser i låg- och mellanstadiet visar att de samtalar med sina föräldrar endast 3 1/2 minut per dag – mot 15 minuter 1979 – och att det beror på att barnen alltmer överlämnas till ett ställföreträdande liv, TV:n och dataspelen. Med förödande konsekvenser: vart femte barn är i behov av särskilt stöd för sin språkutveckling!
Det handlar om ren hjärnförslappning och föder den allvarliga frågan: håller det livsviktiga samtalet på att dö ut?
Därtill kommer att televisionen är den vanebildande inkörsporten till dataspelens flykt undan verkligheten. En svensk undersökning visar nu att internetberoendet ökar. 20 000 svenska ungdomar är vad man kan kalla internetomaner och 70 000 befinner sig i riskzonen för att bli det.
Aftonbladet berättade (29 november) om hur tingsrätten i Vänersborg dömt en 14-årig pojke till att tvångsomhändertas för datapelberoende.
En italiensk forskare har vid en undersökning av internetvanorna hos 3 500 elever på tio högstadieskolor i Rom och Venedig klassat två av tio elever som internetomaner. De lider av ångest, psykomotoriska störningar, tvångstankar och svårighet att kommunicera, med ett ständigt behov av att öka dosen internetnavigering.
En akut fråga är hur det lilla barnet i sin mest formbara ålder formas av att dagligen umgås med en maskin, könlös, doftlös, osensuell? Hur ska alla dessa lösryckta begrepp och färdiga bilder ge barnet möjlighet att bearbeta intrycken och skapa bilder inuti sig?
Redan treåringen tittar på TV i genomsnitt 86 minuter om dagen.
Sprittande av medfödd aktivitet låser barnet blicken på en punkt och undertrycker kroppens impulser så till den grad att EKG-tester visat att alfavågor dominerar hjärnan under TV-tittande, – samma vågor som behärskar oss i sömnen!
När barnet går ut grundskolan i Sverige har det suttit 12 000 timmar i skolbänken – och 15 000 timmar framför en digital maskin!
Att TV-maskinen ockuperat våra vardagsrum och blivit opium för folket, det sägs rakt ut av den amerikanske statsvetaren Robert D Putman som hävdar att satellit-TV:s massiva genomslag fått katastrofala följder i USA, där människor i allt högre grad vänder sig bort från samhällslivet och förblir hemma framför vardagsrummets blåskimrande altarskåp.
Psykologer har börjat tala om en kategori barn som dataknarkare. Psykologen Mark Griffiths vid Plymouth-universitetet i England har vid en undersökning av 12-16-åringar jämfört deras extatiska dataspelande vid heroinberoende och att även TV-barnen får abstinensbesvär om de gör för långa uppehåll.
Samtidigt har en kanadensisk forskare döpt en ny drog, IAD, Internet Addiction Disorder. En drog som verkar hallucinatoriskt, blir en dröm, ett rus!
Vi kan inte längre blunda för att känslolivet kodas in i den virtuella verkligheten med så förfinad kirurgi att nervbanorna kan kopplas in till ett samlag med en vilt främmande människa på andra sidan jordklotet.
Ska vi stillatigande åse hur våra barn lockas till att zappa in i ett elektroniskt knull?
Spåren bakåt förskräcker. Det har gått rasande fort. I IT- begynnelsen försökte P O Enqvist och flera andra författare sätta pestflaggor på bibliotek som började låna ut videorullar. I dag är hela författarförbundet överkört och det har vuxit upp en generation som allt oftare umgås framför en videorulle, till och med bjuder in goda vänner till supé i TV-soffan.
Kedjerökaren brukar vilja ha en askkopp tillgänglig i varje rum. Numera är det allt vanligare att det finns en liten behändig TV i köket för att vi redan till frukosten ska få oss en återställare. Varför annars det utökade utbudet av morgonprogram?
Att fimpa fjällkontrollen handlar om framtiden. Eller ska vi okritiskt överlämna våra barns känsloliv åt den digitala kompisen?
Dagens debattör
