Vänd inte ryggen mot rasisterna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-05-26
Debattören: Antirasismen har blivit för elitistisk för att nå sitt syfte
"Inga rasister på våra gator" skanderas runtomkring i Sverige. Den rösten lär, tragiskt nog, höjas efter gårdagens EP-val.
Intentionen är troligtvis god, men konsekvensen av agerandet blir så fel. Våra gator är ju symbolen för det gemensamma mötet. Mötet mellan människor som sällan eller aldrig möts.
Om vi inte låter rasisterna vara på våra gator kommer de inte sluta att existera. Däremot kommer de förbli i hemmen.
Och där - bakom de egna väggarna - riskerar alltid våra fördomar och förutfattade meningar att frodas. Oavsett om det är fördomar mot människor med annan etnicitet/nationalitet eller om det är fördomar mot en viss väljargrupp.
Ett annat exempel på när antirasismen vill väl, men gör fel, är nog med Sverigedemokraternas valaffischer. Då människor agerade i affekt lade väldigt många upp bilder på SD:s valbudskap "Säg nej till organiserat tiggeri" på sociala medier. Bilden blev en viral succé. Den spreds, delades och kommenterades. Visserligen var de flesta delningar "negativa" - men samtidigt spreds SD:s budskap mest av de främsta motståndarna. När vi under tiden försökte klargöra att - Nej, tiggeriet är inte organiserat - så hade en del av befolkningen slutat lyssna.
När antirasismen blir elitistisk, en klubb för inbördesbeundran och tävling i populism så kommer den aldrig nå syftet som eftersträvas. Om vi ropar "In med feministerna - ut med rasisterna" så spär vi på spänningen mellan grupperna vi och dem.
Om vi tar bort vänner på Facebook på grund av deras politiska tillhörighet kommer rasismen aldrig försvinna.
Vi vill ta den enkla vägen - krossa rasisten - men aldrig lära känna människan bakom åsikterna och på så sätt kunna krossa rasismen. Vi bekämpar människorna, men inte dem åsikterna som de är bärare av.
Jag har en stark övertygelse om att det först är när vi låter möten ske som rasismen kan krossas. De vänner jag har som röstar på Sverigedemokraterna gör det främst av ett skäl. Jobb. De, eller någon de känner, är utan jobb.
De är oroliga för sin framtid och menar att invandrarna tar deras jobb. En del av dem lever som tredjeklassens medborgare på socialbidrag och i utanförskap. När de etablerade - sådana som du och jag - skriker åt dem att lämna våra gator blir utanförskapet än större.
En annan rädsla de har är tiggarna. De känner obehag. Och de vill lösa problemet med tiggarna genom att förbjuda dem. Tyvärr kommer ju de ekonomiska orättvisorna kvarstå. Ungefär som att rasismen kommer kvarstå även om rasisterna försvinner från våra gator.
Därför vill jag älska rasisten. Möta honom eller henne där de är. I deras liv. I deras oro. I deras fördomar. I deras rädslor.
Jag vill möta dem med min övertygelse om att den sanna kärleken fördriver all rädsla. Jag vill lära känna dem och låta dem lära känna mig. Jag vill bygga broar mellan "dem" och "oss" så att vi kan bli en mänsklighet med ett enda stort vi.
En mänsklighet som idogt får kämpa med att mötas som medmänniskor i en brusten och fallen värld. En mänsklighet där vi ständigt får påminna oss om alla människors lika värde; oavsett kön, nationalitet, etnicitet, sexualitet eller politisk tillhörighet.
Älska rasisten - krossa rasismen!
Christoffer Abrahamsson
blivande präst