Nu tar Åkesson Svenssons plats
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-11
Torbjörn Tännsjö: Väljarna vill ha politiker som framträder med ett skarpt budskap
År 1964 bildades Kristen Demokratisk Samling. Partiet skulle samla väljare på kristen grund. Det handlade om moralisk upprustning och försvar för kristendomsämnet i skolan. Partiet höll sig samtidigt fritt från blockpolitiken. Väljarna mötte detta initiativ med kallsinne. Endast de trognaste inom pingstkyrkan gav sitt stöd.
Alf Svensson tog över 1973. Det tog tid för honom att mogna som ledande politiker. Han kom emellertid att genomföra två stora förändringar av partiet. Han avskaffade kristendomen som grund för partiet och han gjorde partiet borgerligt.
Mot slutet av 1980-talet utmejslades den nya politiken. I stället för samling på kristen grund trädde samling kring kristen etik. Det faktum att etiken kallades ”kristen” innebar inte att man behövde vara kristen för att dela den. Också en ateist borde i princip kunna omfatta denna etik, menade man. Om Gud var anhängare av denna etik så var han det inte för att han hade uppfunnit den, utan för att han var god.
Vad kännetecknade då den kristna etiken? Vi kom alla senare att lära känna den som påvens och George W. Bushs etik. Grundtanken är att det mänskliga livet är okränkbart. Människolivet börjar vid befruktningsögonblicket, då den mänskliga organismen tar sin början, och det slutar med den biologiska döden, då samma organism oåterkalleligen är död. Denna mänskliga organism får inte dödas. Man bekämpade i princip abort och forskning på embryonala stamceller. Man sade nej till hjärndödsbegreppet. Allt liv, oavsett hur outvecklat eller skört det var, hade samma skyddsvärde. Den gravt dementa personen, ja till och med den hjärndöde, hade samma människovärde som de krye och raske. Hennes liv fick inte tas. Självmord bedömdes som förkastligt, och därmed fördömdes också principiellt läkarassisterade självmord och eutanasi. En särskilt skarp kritik riktades mot fosterdiagnostik och selektiv abort.
Alf Svenssons försvar för den kristna etiken gjorde intryck på väljarna. Partiet tog sig 1991 av egen kraft in i riksdagen och inledde en offensiv för att få den kristna etiken inskriven i vår grundlag. Man lyckades inte med detta, men med stöd av Ny demokrati fick man den ändå inskriven i läroplanen.
Man kunde tro att den kristna etiken måtte ha gått hem i stugorna. Men så var inte fallet. Jag kunde avslöja detta då jag skrev en bok om dödandets etik (”Du skall understundom dräpa”, Prisma 2001). Jag lät Sifo granska vad svenskar anser om eutanasi, självmord, abort, selektiv abort och så vidare. De kristdemokratiska väljarna visade sig tänka som folk gör mest. De hade ingen sympati för Alf Svenssons kristna etik. Det mest anmärkningsvärda resultatet gällde just fosterdiagnostik och abort. 80 procent av de kristdemokratiska väljarna accepterade selektiv abort.
Hur kunde då kristdemokraterna nå sådana framgångar under Alf Svenssons tid? Jag tror det var hans personliga utstrålning som fällde utslaget. Jag tror väljarna tilltalades av allvaret i hans framträdande. De gillade att han hade bestämda uppfattningar, även om de inte dela dessa (eller brydde sig om vilka de närmare bestämt var), och de tyckte han försvarade dem på ett rättframt, ärligt och begripligt sätt.
Nu har Göran Hägglund tagit över. Om Alf Svensson avskaffade kristendomen inom partiet, kan man nog säga att Hägglund har avskaffat den kristna etiken. Borta är motståndet mot aborter. Hägglund administrerar som socialminister såväl vanliga aborter som selektiva aborter och aborter utförda av kvinnor som söker sig till vårt land från länder där den kristna etiken hindrar dem från att få ingreppet utfört. Borta är kritiken av hjärndödsbegreppet, glömt är försöket få den kristna etiken inskriven i den svenska grundlagen … ja borta är allt mera skarpt tal i moralfrågor.
Vad har kommit i stället? Det bistra svaret är nog att Kristdemokraterna nu har en ledare utan egna skarpa övertygelser – och dessutom en ledare i avsaknad av karisma. Detta har gått upp för väljarna. Partiet har pendlat kring 4 procent i olika opinionsundersökningar och ofta varit under strecket, medan SD ofta varit över gränsen.
Är det en tillfällighet att just SD hotar att ta KD:s platser i riksdagen? Det ligger nära till hands att peka på att SD faktiskt tagit över mycket av den KD-politik, som Alf Svensson en gång stod för. Jag tänker här framför allt på abortmotståndet. Men å andra sidan vet vi att det inte finns något starkt folkligt stöd för just den politiken. Så vad ska man tro?
Kanske är det återigen mindre innehållet i politiken, som attraherar, än skärpan i den. Det tycks finnas väljare, vilka önskar politiker som framträder med ett skarpt budskap, oavsett vilket detta budskap är. Det viktiga är att det försvaras på ett skickligt sätt.
I så fall behöver Jimmie Åkesson bara bli varm i kläderna, för att klara av vad Göran Hägglund misslyckats med, det vill säga bli en värdig efterträdare till Alf Svensson i svensk politik.
Bloggat om Kristdemokraterna
Röda berget (S): Nykonservativ väckelse
”Hägglund försökte ta till sig ett gammalt Ny Demokrati-begrepp; ”Verklighetens Folk”, kallade han det. Vad det handlade om var egentligen att underblåsa ett kultur- och bildningsförakt. /.../ Jag tvivlar på att den gamla sortens punschkonservatism har någon framtid, men däremot tror jag att vi i valrörelsen får se och höra en hel del konservativ retorik som gränsar till eller överlappar missnöjespolitik.”
Larry Söder (KD): Dålig opinionsmätning
”Man skall inte inbilla mig att vi som parti har gjort något radikalt som gör att man tappar så mycket på kort tid. Givetvis finns det en stor felmarginal i sådana undersökningar . /.../ Förra valets resultat på drygt 6 % tycker jag skulle vara mimimum av vad vi skulle ha. Göran Hägglund, Maria Larsson och Mats Odell tycker jag har gjort bra i regeringen.”
Bloggredaktör: Ulrika Lundberg
Torbjörn Tännsjö