”Gärna en s-regering – men först ett fungerande parti”
Laila Naraghi: ”Förändring måste gå före makt”
Jag var 14 när jag gick med i SSU. Jag var förbannad på orättvisorna och ville förändra! Efter att ha beställt information från olika föreningar valde jag SSU. Sedan dess har jag varit aktiv. I demonstrationerna och nattkaféerna vi arrangerade, i fullmäktige och styrelserum, i skolklubben och på jobbet på Sveavägen 68.
Det har blivit tio år av drömmar och politik. Socialdemokratin blev min tonårsförälskelse. Samtidigt som jag fick förändra världen förändrade världen mig. Det ideologiska uppvaknandet genom arbetarekommunen och SSU-verksamheten hemma stärkte min socialdemokratiska övertygelse.
För mig som saknar partipolitisk bakgrund har det varit ett spännande decennium. Jag har lärt mig mycket och fått påverka samhället, men jag har också förvånats av mycket. Av hur socialdemokratin fungerar och av hur makt tar sig uttryck.
En del säger att Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen. Nog är det så. Men först behöver Sverige ett fungerande socialdemokratiskt parti. Ett parti som vågar se bortom tillfälliga opinionsvindar. Som vill förändra samhället och inte bara sitta vid köttgrytorna.
Det är svårt att se att det finns i dag. Socialdemokraterna har sökt makt snarare än samhällsförändring.
Det är främst tre saker jag förvånats över under min tid i partiet. De kommer sannolikt av partiets långa närhet till omedelbar makt.
För det första handlar det om hur inåtvänd arbetarrörelsen är. Man ser sig själv som politikens centrum och har ibland svårt att förhålla sig till utveckling. Känslan är inte sällan att så länge man inte pratar om något, så existerar det inte.
Det har lett till att man inte förmått gå i takt med tiden. Man har hamnat på efterkälken och inte tagit människor på allvar. Det har i sin tur bidragit till en förlorad förmåga att skapa förtroendeingivande politik. Det var grunden till förra årets valförlust.
För det andra handlar det om socialdemokraternas ganska överlägsna attityd mot andra. Socialdemokratin skulle både må bra av, och tjäna på, att vara mer ödmjuk mot partier och andra vars världsåskådningar ligger nära oss. SAP har inte svar på allt. Det går att lära av andra. Vi är inte universums mitt, vi behöver också samarbeta med andra.
Det tredje jag förvånats över är hur tyst det är i socialdemokratin. Hur frånvarande de stora framtidsdiskussionerna har varit. Och hur ofri debatten är. SAP är utan tvekan ett av världens starkaste s-partier. Ändå finns ingen stark svensk A-press. Jämför med den roll som röda tidningar i Spanien, Frankrike och Storbritannien har, och svensk socialdemokratis mediestrategi framstår som tunn.
Orsaken är att tidningar aldrig kan bli starka under ofria förutsättningar. Maktstrukturerna inom svensk arbetarrörelse har varit för dominanta.
I stället för att vara oberoende press har tidningarna blivit ointressanta partiorgan, som likt partiets egen Pravda, AiP, varit mer lojala med partistrukturen än ideologin.
De få starka röda tidningar vi har i landet präglas av integritet. Dalademokraten och Östra Småland är två exempel. Men de behöver sällskap nationellt!
Socialdemokratin har de bästa värderingarna och SAP måste vara de bästa företrädarna för dem. Därför är några saker extra viktiga:
Stärk organiseringen. Det är bara genom att samla människor vi kan nå förändring och förmå gå i takt med tiden.
Besvara frågan ”Hvad vilja socialdemokraterna”. Vi måste föra en tydlig socialdemokratisk oppositionspolitik. Människor måste veta vad vi står för och hur vi vill att samhället ska se ut.
Öppna ögonen. Se verkligheten. Dels för att vi har ett stort ansvar för rättvisan, dels för att vi inte är universums mitt.
Människor kommer alltid att organisera sig för samhällsförändring. Därför bildades socialdemokraterna, därför rönte vi framgångar förra seklet. Frågan är om vi kan förmå det på 2000-talet eller om vi blir ett dussinparti bland andra. Jag tror på våra värderingar och vårt ansvar. Och ser fram emot ännu ett decennium i arbetarrörelsen.