Får polisen göra så?
Peter Andersson: Min dotter satt i häkte en vecka – oskyldig
Vi berövades vår dotter Alexandra under en hel veckas tid.
Hon var misstänkt för mordbrand, ett av de grövsta brotten i Sverige. Vi visste att hon var oskyldig. Med tanke på den obefintliga bevisningen borde inte heller polis och åklagare ha tvivlat på detta faktum.
Vi trodde inte att det var möjligt att bygga misstankar på lösa hypoteser – om inte syftet var att invagga media och Skövdes invånare i falsk trygghet förstås.
Polisen hämtade vår dotter i hemmet. De sa att de bara ville prata med henne.
Och vad händer? Under en veckas tid spärrade de in vår 16-åriga lilla tös i häktet, tillsammans med tungt kriminellt belastade människor. Den ”lilla” detaljen – hennes låga ålder – hade chockerande nog inte någon betydelse.
Självklart blir hon sen frisläppt. Det finns inga bevis för hennes skuld.
I vår enfald väntade vi oss ett humant bemötande och en förklaring. Men nej! Vi har blivit behandlade som skit från dag ett.
Vi har till exempel fått lägga mycket kraft, energi och tjat på att få tillbaka våra datorer som polisen tog i beslag i begynnelsen av den här härvan.
Efter det som hänt kan vi inte låta bli att ifrågasätta vad polisen egentligen gör med skattebetalarnas pengar. De letar efter en nål i en höstack – men har inte ens hittat höstacken än.
Hela situationen är så absurd att man inte vet vart man ska ta vägen.
Vårt förtroende för det svenska rättsväsendet krackelerade. Det fick sig ytterligare en knäck när vår dotters mobiltelefon försvann från polishuset i Skövde.
Någon hittade den utanför stationen och lämnade in den. Vi fick ett samtal och åkte för att hämta telefonen. Döm om vår förvåning när den borttappade mobilen var försvunnen igen. Någon annan hade redan varit där och hämtat den.
Vad är det som händer på polishuset i Skövde egentligen?