Förändringarna i sjukförsäkringen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-02

Anonym handläggare:
”På onsdag marscherar vi mot 2/3-delssamhället utan att någon säger halt”

De förändringar, eller snarare försämringar, i sjukförsäkringen som riksdagen beslutar om den 4 juni och som ska gälla från och med den 1 juli i år, kommer att utestänga ett stort antal människor från ersättning från försäkringskassan.

Den nya ”rehabiliteringskedjan” innebär i förlängningen att många människor faller mellan stolarna eller blir beroende av stöd från socialen.

Som personlig handläggare på försäkringskassan oroas jag av de praktiska konsekvenserna för tusentals människor och för minst hälften av alla de sjukskrivna jag själv handlägger. 

Den så kallade ”rehabiliteringskedjan” innebär till exempel att många redan efter sex månaders sjukskrivning kommer att diskvalificeras från ersättning. Detta är den första gallringen. Senast dag 181 ska försäkringskassan bedöma om den sjukskrivna skulle kunna klara ett annat arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Detta kan innebära att då man inte klarar sitt ordinarie arbete, antingen inte alls eller inte på heltid, men skulle klara ett annat arbete, så förlorar man rätt till ersättning från försäkringskassan. Detta trots att man kanske skulle kunna komma tillbaka till sitt ordinarie arbete efter ytterligare en tids rehabilitering.

Den andra gallringen kommer efter 364 dagars sjukskrivning. De som bedömdes att inte kunna utföra ett annat arbete efter dag 180 och således fick fortsatt sjukpenning, skall efter 364 dagars sjukskrivning stängas ute från ersättning.

Undantag finns, man ska kunna få förlängd sjukpenning i max 550 dagar med en lägre ersättning. Försäkringskassans bedömning sker mot hela arbetsmarknaden och hänsyn kommer inte att tas till ålder, bosättningsförhållanden, utbildning eller andra liknande omständigheter.

Detta är den tredje och sista gallringen, den som för många kommer att innebära att gå till socialen, att sälja sin bostadsrätt och att vända byxfickorna ut och in.

”Rehabiliteringskedjan” har inget med rehabilitering att göra. Det handlar snarare om en utfasningskedja.

Ett stort antal människor har i dag tidsbegränsad sjukersättning. Denna försvinner.

Jag handlägger ett stort antal människor med tidsbegränsad sjukersättning som varje dag kämpar med träning och rehabilitering för att öka sin arbetsförmåga, för att komma tillbaka.

Ibland gör de det. Ibland går de från hel arbetsoförmåga till arbete på 50 procent, ­eller från 50 procent till 75 procent arbete efter ett, två, tre eller fyra års kämpande. Den stolthet jag ser i ­deras ögon, det återvunna självförtroendet och människovärdet är det som får mig stanna kvar på försäkringskassan trots ständig underbemanning och högt tempo.

Jag tänker på utbrända, sönderstressade administratörer, vårdarbetare, ensamstående mammor, utarbetade industriarbetare som efter några år återvinner sin fysiska eller psykiska hälsa och klarar av att höja sin arbetsförmåga. För de vill tillbaka. De har ­inte valt sin sjukdom, sin smärta ­eller ohälsa.

Insatserna mot fusket visar att det fuskas – men väldigt lite. De flesta vill tillbaka.

Ska vi nu kasta ut dem utan försörjning? Ska vi straffa dem för att de gav allt för arbetet och försökte vara lojala, duktiga och klara av de många gånger orimliga krav som fick dem gå in i väggen? Ska vi dra in ersättningen och skicka dem till en social inrättning som tvingar dem tömma alla sina tillgångar för att få stöd? På vilket sätt ökar detta deras förmåga att träna, kämpa och jobba för att bli bättre och återvinna sin arbetsförmåga och sitt liv? 

Jag förstår att många inte förstått konsekvenserna av reformeringen av sjukförsäkringen, det är krångligt med begrepp, tidpunkter och siffror. Men att det är så tyst i media är skrämmande. Att politiker och media inte tagit sitt ansvar för att göra det begripligt för människor vad som väntar är djupt oroande. Med försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen ökar fattigdomen och utanförskapet ytterligare.

Att sedan varken försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller de sociala myndigheterna kommer att klara av sina åtaganden på grund av för liten bemanning kommer ytterligare försämra välfärden för medborgarna.

Vi går i rask marsch mot 2/3-delssamhället utan att någon säger ”halt”.

Snart är det för sent.

Dagens debattör

En orolig personlig handläggare på Försäkringskassan