Inga karlar här, tack!
Rapport från kärringmötet på Blåkulla 5 april 2007
Skärtorsdag.
Platsen är Blåkulla – sägenomspunnet centrum för kvinnligt nätverk och kraftdemonstration.
Inte en man så långt ögat kan se. Eller??
Vår skrivhäxa Inez Abrahamzon rapporterar inifrån årets stora kärringmöte.
Än en gång hade den brokiga skaran kärringar samlats till det årliga styrelsemötet.
– Ja, så var vi framme vid sista punkten övriga frågor, säger ordförande Britta. Svea ville visst diskutera något om representationen här på Blåkulla.
Det prasslar till när Svea tar fram skrivelsen ur pappersbunten, harklar sig och börjar:
– Jo, regeringen med jämställdhetsministern i spetsen har uttryckt önskemål om en jämnare könsfördelning i de svenska bolagsstyrelserna och jag tycker att frågan bör tas upp här i dag.
Ett muntert fnitter utbryter från ena hörnet av rummet. Sedan inträder en obehagligt lång tystnad.
– Menar du allvar, säger till sist Gun-Britt indignerat.
En lätt rodnad skönjs på Sveas kinder. Hon harklar sig på nytt och säger att det gör hon allt. En bolagsstyrelse är en bolagsstyrelse och den här frågan så god som någon annan.
– Jamen för fan,
säger Hilda som nog kan beskrivas som församlingens anarkist. Ett uppdrag här innebär ju mer än att fylla upp några stolar. Här om någonstans handlar det om att ha rätt kompetens.
Mona nickar instämmande.
– Vad ska vi ha dem till? Män har lägre utbildningsnivå och sämre simultanförmåga och organisation är ju verkligen inte deras grej. Jag såg Carl Bildt prata i mobiltelefon samtidigt som han försökte slå en drill i ett buskage. Det var inget att rekommendera.
Med en mörk blick och en ny harkling avbryter Svea fnisset i salen.
Då reser sig plötsligt Sara och säger med myndig röst:
– Jag har i och för sig ingenting emot män, men om vi ska försöka se det här lite krasst så kan det vara svårt att få in dem i styrelsearbetet på ett bra sätt. Vi träffas bara en gång per år och då handlar allt ytterst om att arbeta rationellt. Vi har inte mer än några timmar på oss före soluppgången. Att skola in nya kräver sin kvinna. Sånt tar tid. Men kanske är det vad vi ska prioritera framdeles i så fall?!
Mötestonen har nu
blivit mycket formell och Sara låter ett ögonblick av eftertänksam tystnad infinna sig i rummet innan hon knycker lätt på nacken och fortsätter:
– Måhända är jag en bakåtsträvare, men rent biologiskt är det väl svårt att förbise det faktum att männen inte har de rätta genitalierna för att klara av en riktig kvasttur. Och hur man än ser på den saken så är resan en grundförutsättning för att kunna ta sig hit till styrelserummet.
En lättnandens suck, om än knappt hörbar, förnims nu i salen. Kan det här få vara slutordet månntro? Men icke. Svea tar ny sats:
Männen har inte de rätta genitalierna för att klara av en riktig kvasttur
– Men för hundan, en modern organisation som vår måste väl ändå kunna ta en seriös diskussion om manlig representation.
– Att ta in män för att de är män kan ge fel signaler, inflikar någon från hörnet. Vi får lätt ett A- och ett B-lag. Det blir orätt mot männen.
Hulda, som länge suttit tyst och klappat katten, begär nu ordet.
– Ordförande. Lite manlig fägring är kanske ändå inte helt fel. Jag tänker på statsminister Reinfeldt, han kan som få ge oss intressanta inblickar i regeringsarbetet. Och med de där ögonen skulle han väl i alla fall kunna börja som påskhare.
– Då tycker jag att Ohly
skulle passa nog så bra, säger Elly, vän av ordning. Han har rätta garnityret för att bli trovärdig i den rollen. Men för all del, med båda blir det förstås bra balans mellan rött och blått.
– I så fall måste vi ta in tre så de kan bilda en egen liten hierarki. De blir lätt både oroliga och bråkiga annars, säger Berta. Hennes ord väger tungt och följs av många nickar.
– Men ta in Bildt då också, ropar Hilda. Han är ju van att medla och så här i påsktider är det ju ett herrans liv på katterna. Får han pli på dem och tid över kan han skölja kaffepannor och ladda dem på nytt inför hemresan.
– Kanske går det att söka integreringspengar från EU, säger någon från långsidan.
Förslaget möts av ett förtjust mummel.
– Ja, det låter klokt att försöka ordna ett projekt med en manlig projektledare. Då får ju männen själva en chans att ta itu med problemet med sin dåliga representation, svarar Märta.
– Persbrandt som projektledare vore väl inte helt fel, säger Sara och slickar sig runt munnen med en menande blick.
– Nej, han har för dålig kontakt med medierna, avbryter Berta. Ska vi lägga ner tid på sånt här ska vi väl ändå ha lite pr för det. Måns Z eller vad heter han, brottar-Martin med skinkorna i ”Lets dance”, vore bättre. Han har karisma och gör sig bra på bild också. Det är faktiskt inte helt oväsentligt.
Efter en snabb
titt på armbandsuret återtar ordförande Britta ordet.
– Kära mötesdeltagare. Det verkar som om frågan om representation inte går att lösa här och nu. Visst är det viktigt med män, men det här kräver nog en mer långsiktigt planering. Annars är det risk att det slår tillbaka mot de män som rekryteras.
Hon pekar på klockan.
– Ja, hmm, det börjar bli dags att runda av diskussionerna och blicka framåt.
Och märkvärdigare än så var det faktiskt inte när frågan om representation kom upp på Blåkulla.
Snipp snapp snut, så var den saken agerad ut.
Dagens debattör
