Något måste ändras så vi sjuksköterskor orkar
Specialistsjuksköterska: De senaste veckorna har varit de värsta i mitt arbetsliv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2021-08-01
DEBATT. Vi lever i ett destruktivt förhållande, jag och mitt arbete. Det finns inget jag älskar så innerligt som att nästan varje dag få jobba med det jag brinner för. Samtidigt så är det också det som suger musten ur mig. Totalt.
Jag har fått hålla mig när jag har varit kissnödig. För en liten, liten ”paus” på två minuter hinns inte med. Flexrättelselistan skriker ”Ingen rast på grund av hög arbetsbelastning”.
Jag har gråtit för att jag inte räcker till. Jag har gråtit för att jag inte har någon energi kvar. Jag har gråtit för att jag inte längre orkar ge hela mig till mitt arbete.
Tabletter delas, antibiotika ges, epiduraler, urinkatetrar och thoraxdränage kontrolleras, patienterna smärtskattas och mobiliseras. Operationssåren läggs om. Det fysiska. Det man kan ta på. Det ombesörjs.
Men det psykiska, det psykosociala och det mänskliga. Det hamnar för det mesta i skymundan. Det värsta jag vet är när jag inte har tiden att sätta mig ner hos mina patienter, lägga en hand på axeln och bara lyssna om så bara i 5-10 minuter.
Lära mig om livet som varit för den kvinnan jag har framför mig. Hitta gemensamma intressen att prata om. Komma på gemensamma nämnare och tycka att ”ja, men världen är liten trots allt”.
De senaste veckorna har varit de värsta veckorna i hela min yrkeskarriär. Jag är slut. Mina kollegor är slut. VI som krigar och sliter på vårdavdelningar är slut. Helt slut.
Cheferna gör exakt det som kan göras, vi får medhåll och medkänsla. De försöker hitta lösningar, stoppa in en extra kollega där det saknas. Av de kollegor som finns att spela på såklart, och allt som oftast så går det inte.
De går iväg och köper frukost, färskt bröd. Det är det de kan göra. För det går att ta på. Problemet ligger, som alltid, högre upp. På en nivå som jag inte ens förstår mig på. Jag orkar inte förstå. Men som ändå resulterar i att allt blir fel.
Man har börjat släppa på restriktioner som skapats för Covid-19 och antalet smittade patienter på sjukhuset är lägre än på evigheter känns det som. IVA-personalen och personalen på akutmottagningen har fått all cred i media, och det ska de ha. De har slitit som djur.
MEN. Det har vi också. Vi på vårdavdelningarna. Vi jobbar också mastodontpass, vi sliter också som djur. Vi bör också uppmärksammas. Mina kollegor är de absolut bästa. Vi skrattar, gråter och sliter tillsammans. Gör framsteg tillsammans.
Jag har en vecka kvar av slit innan fyra veckors semester stundar. Jag tappar inte hoppet om att det kanske, kanske, kanske kan lätta upp något. Ett litet andrum. En liten paus. En liten stund att faktiskt få sätta sig ner bredvid den nyopererade kvinnan som legat under kniven i 6-7 timmar och samtala om släktforskning, Dalarna och hennes barnbarn.
Jag ska njuta av min semester, det ska jag. Försöka släppa allt som har med vård och sjukhus att göra. För att få vila. Bygga upp. Samla kraft. Bara vara. För att sen i slutet av augusti återgå till mitt helt fantastiska arbete. För jag tappar inte hoppet. Jag vill inte tappa hoppet. Jag vill fortfarande tro att när jag kommer tillbaka sen så är det skillnad.
Och det kommer det vara, majoriteten av mina kollegor kommer att vara tillbaka efter sommarens semestrar. Antalet platser på sjukhuset kommer att öka efter sommarens neddragningar. Jag tappar inte hoppet, men jag är ändå orolig. Orolig för min framtid och för sjukvårdens framtid.
För mig finns inget finare än att få följa de framsteg en patient gör från operationsdag till utskrivningsdag. En resa som ofta kan vara uppemot 10-14 dagar. Jag älskar att skratta med mina kollegor. Få lära mig av mina kollegor. Lära ut till nya kollegor och studenter.
Jag står ödmjuk inför det faktum att jag faktiskt har det finaste, mest givande och det allra mest fantastiska yrke en människa kan ha. Det gör jag. Jag och mina kollegor får oftast enorm tacksamhet från de patienter vi vårdar. Men något måste göras. På en nivå högre upp. För att jag ska orka. För att VI ska orka.
Sandra Larsson, specialistsjuksköterska
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.
Så här skriver du en debattartikel