Skjut ett lodjur – rädda 50 rådjur
Svensk jakt är kultur. Sprungen ur en bondetradition byggd på kunskap att vårda det vilda och jaga förnuftigt, det vill säga skörda räntan på det viltkapital som man har på ägorna och som livnär sig på vad där växer.
Rovdjuren bryter vissa föreskrivna regler: De jagar på olaga tid. Och på annans mark!
Och särskilt lodjuren har visat sig synnerligen effektiva att decimera exempelvis rådjursbeståndet.
Ett vuxet lodjur tar minst ett rådjur i veckan, 50 om året och ofta getter som försöker dra uppmärksamheten från vilande kid när attacken kommer.
När rovdjuren tar inte bara räntan utan även rör kapitalet återstår för jägaren bara att hänga upp bössan. Fråga jägarna i Västmanland där rådjursstammen nu är så låg att lodjuren måste utvandra som det är brist på föda.
Att fostra jakthundar, också en del av svensk jaktkultur, är inte längre roligt eftersom vilttillgången är så låg att hundarna inte behövs.
Snart när insikten kommer får vi se följande slogan: Skjut ett lodjur – rädda 50 bambi!
Skjut två – rädda 100!
De i Sverige utplanterade vargarna, som väl passerat någon djurpark innan de hamnat i skogen är ett sabotage mot generationer jägares hårda arbete att etablera en viltstam unik i Europa. Sverige utan klövvilt blir ett ökenlandskap för en djupt rotad kultur som några storstadsbor vill ska dö ut.
Den svenska jakten har länge varit unik i Europa. Klart att jakten har sociala effekter för många som lever och bor långt ute i landsbygden och inte har tillgång till fina subventionerade museer, Operan och Dramaten när det passar dom.
Men de har sin egen kultur som måste respekteras.
Det kommer att ta årtionden att på nytt bygga upp det som nu raserats och raseras.
Inse det redan nu, ni som beslutar.