"Jag lovar att lyssna och hjälpa"
FNs nya chef Ban Ki Moon: "Det viktiga är hur människor påverkas"
Min upplevelse, varje morgon, är kanske inte så annorlunda din. Vi läser vår tidning eller slår på tv:n – i New York, Lagos eller Jakarta – och intar en daglig dos av mänskligt lidande. Libanon, Darfur, Somalia. Som generalsekreterare för FN är jag i en position att försöka göra något åt dessa tragedier. Och jag försöker, varje dag.
När jag för nästan fem månader sedan accepterade rollen som generalsekreterare var det utan illusioner. En välkänd företrädare kallade detta jobb "världens mest omöjliga jobb". Jag har själv skämtat om att jag är mer sekreterare än general, i slutänden står generalsekreterarens makt i proportion till enigheten i hans säkerhetsråd.
Den enigheten har varit, och är fortfarande, svår att nå. Trots detta är jag lika optimistisk i dag som den första dagen på kontoret. Denna optimism kan vara svår att förstå, med tanke på storleken och magnituden av många av de problem vi möter – kanske ingenstans mer så än i mellanöstern.
Med ökade krav på varje front, från fredsvarande insatser till humintär hjälp och sjukvård ställs FN inför förväntningar att göra mer än någonsin tidigare. Trots att resurserna att göra allt detta blir proportionellt allt mindre. Å andra sidan, tänk på hur världen har förändrats de sista åren till FNs fördel.
Det finns i dag en nyfunnen uppskattning av multilateralism och diplomati i hantering av kriser, av många andra många anledningar än Irak. ”Soft power” problem, FNs hemmaplan – har hamnat i världspolitikens fokus.
Ett samförstånd skapades förra året angående klimatförändring och farorna med global uppvärmning, för att ge endast ett av många exempel. Ledare som Bill Gates, Tony Blair och Bono är fast beslutna att hjälpa Förenta Nationerna att nå Milleniemålen, från att minska fattigdom till att stoppa spridningen av HIV/AIDS och malaria.
Kanske mest uppmuntrande, folkligt stöd för FN förblir uppseendeväckande högt. Enligt en undersökning av WorldPublicOpinion.org anser en stor majoritet (74 procent) att FN bör ha en aktivare roll i världen, i allt från att förhindra folkmord till att försvara nationer under attack och aggressivt undersöka brott mot de mänskliga rättigheterna. Även i USA där irritation mot FN har varit djupt förankrad den senaste tiden, stöder tre av fyra amerikaner ett starkare FN, och nästan lika många vill ha en utrikespolitik som samarbetar med FN. För Förenta Nationerna innebär detta ett klimatskifte.
Vi koreaner är ett energiskt folk. Vi är av naturen tålmodiga men envisa, fast beslutna att åstadkomma vad vi en gång bestämt oss för. Som många av mina landsmän tror jag på kraften av personliga relationer. I många år har jag burit en sliten pappersbit med kinesiska tecken i plånboken som vart och ett beskriver ett steg i livet.
Vid 30 är du i dina bästa år. Vid 40 vet du ditt öde. Vid 60 har du lärt dig konsten av att ha ett villigt öra.
Mitt nuvarande steg är det sista. Att lyssna är viktigt, men att ha ett villigt öra betyder mer än så. Det är kanske bäst beskrivet som förmågan att ursskilja – att se en person i sin helhet, det goda med det onda, och förmågan att etablera respekt och ett effektivt arbetsklimat trots meningsskiljaktigheter, oavsett hur stora de är.
Jag lägger stor vikt vid ordet potential. Framgång är sällan garanterad. Det som är viktigt är att försöka, som jag har gjort i Darfur.
Detta hoppas jag blir arvet av min tid som generalsekreterare. Jag tror på involvering, på dialog innan konfrontation. Ibland är denna diplomati i det öppna, ibland är den bakom stängda dörrar, efter det är oftast där potentialen till framgång är störst.
Jag lägger stor vikt vid ordet potential. Framgång är sällan garanterad. Det som är viktigt är att försöka, som jag har gjort i Darfur – en av mina främsta prioriteringar. Hittills har förhandlingar med Sudans president Omar al-Bashir bara givit en mindre framgång – regeringen i Khartoum har accepterat 3 500 man från FN, långt ifrån de 20 000 som anses behövas. Jag förblir säker på att förhandlingar fortfarande kan ge bättre resultat. Allt eftersom fler oskyldiga sätter livet till, blir det dock tydligt att tiden inte är obegränsad.
Med samma inställning har jag besökt mellanöstern fyra gånger under lika många månader, samt haft många möten med Syriens president Bashar al-Assad. Tyst diplomati fungerar inte alltid. Men den kan fungera, i även de mest påfrestande situationer, som vi såg med lösningen bakom stängda dörrar av Storbrittaniens gisslandrama med Iran.
I veckan möts medlemmarna av G8 i Tyskland för att diskutera bland annat klimatförändringar – ett ämne jag avser ägna avsevärd tid åt. Alltför ofta talar vi om global uppvärmning som ett tekniskt ämne. Vi talar om koldioxidutsläpp, global utsläppskvoter, ny teknologi som bränslesnålare bilar och solkraft. Alla är onekligen viktiga.
Dock vill jag ge mycket mer vikt åt den humintära sidan av frågan. Den inkluderar den inneboende orättvisan i problemet. Global uppvärmning berör oss alla, men den berör oss olika. Rika nationer har resurserna och kunskapen för att anpassa sig.
Konsekvenserna för Afrika, som redan har stora bekymmer med ökenspridning, eller för Indonesiens öbor, som fruktar att deras öar kommer sjunka under havsytan, är mycket allvarligare.
Om det finns ett gemensamt tema för mitt arbete, en vision, så är det den humanitära dimensionen – det slutgiltiga värdet av engagemang och pålitliga men klarsynta diplomatiska relationer, med en ihågkomst om hur internationella policys – våra policys, påverkar människor och deras vardagsliv. Vi kan läsa, varje morgon, om humanitära tragedier i våra tidningar. Men hur ofta lyssnar vi verkligen på dessa röster, eller försöker med full kraft och hängivenhet att hjälpa? Detta lovar jag att göra.