Sluta gegga med kvinnors skrivande
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2012-01-16 | Publicerad 2012-01-10
Cecilia Gyllenhammar om Anna Wahlgren-boken: Skvallret är det kött
som gamarna vill åt
”Har du läst boken?” ”Nej, men jag har läst vad som skrivits om den, jag har tagit del av debatten.”
Detta är två världar som inte kan kopplas ihop.
En bra text, en väl genomarbetad text och roman tar år att skriva. Den står för sig själv och den kan i sig inte såra någon, vare sig Anna Wahlgren eller Pehr G Gyllenhammar.
Det är de debatter, de skriverier som handlar om hur vi läser texten, som ägnar sig åt sådana eventuella känslor.
Som min mamma uttryckte det efter min bok ”En spricka i kristallen”: ”Det var inte boken, det var folks reaktion på den” Okej, folk reagerar, så är det, tidningar ska månglas, skvallret är det kött gamarna vill åt.
Bra skrivande kan inte ta hänsyn. Bra skrivande upprör familj. Bra skrivande, ja all konst, är amoralisk, det är dess frihet, dess kärna. Det andra finns i våra institutioner, i kyrkor i politiska diskurser. Men konsten måste stå fri. Behagligt skrivande är konvention, trams och småborgerlighet.
Författare har alltid skrivit sina liv, konst kommer ur inre djup, det måste ta sitt avstamp där och sedan gå vart den vill. För, en självbiografisk text med okända föräldrar, hur de än må uppleva texten, bryr sig inte gamarna om. Det är just uppståndelsen kring namn som intresserar, inte vem som är sårad eller inte.
Texter kan bara jämföras med andra texter. Här gör kritikerna och debattörerna inte sitt jobb. Diskussionerna är infekterade av maktstrukturer och i viss mån präglad av stor chauvinism. Man kan också kalla den borgerlig. Vit manlig medelklass. Männen går fria, förutom Björn Ranelid, men han har ju feminiserats genom mobbing kring hans läppglans och brun utan sol.
Vem får skriva, vem får inte, och varför? Vad är det vi gör när vi förtalar vissa och höjer upp andra? Är det självklart att vi vet vad är den goda smaken, den litterära standarden?
Erica Jong, Susanne Brøgger, Marilyn French, Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall. De bespottades, kritiker satte likhetstecken mellan upphovsmänniskans liv och det litterära gestaltandet.
Jag blir heligt förbannad å Kerstin Thorvalls vägnar, när jag ser den hovsamma upphöjdhet som Karl Ove Knausgårds arbeten får. Det är han värd, men varför bara han, och inte hon?
Männen går helt fria från det geggande som kvinnors arbeten utsätts för. Jämför skriverier kring kvinnors skrivande om sexualitet kontra männens: Sven Lindqvist, Ulf Lundell och Jacques Werup – listan kan göras mycket längre.
När Svenska Dagbladets reporter Karin Thunberg intervjuar Claes Britton om hans bok och den dåliga relationen med pappan, med ångest och missbruk i dess följd, så görs det sakligt och med stor respekt. I intervjun med Felicia Feldt däremot: ”Tvekar att ge mig in i en så infekterad dotter-mor-relation”. Hon gråter och ojar sig över kändisen i världen. Ser hon inte den gigantiska skillnaden i förhållningssätt?
Kanske har det inte alls hänt mycket sedan Agnes von Krusenstjernas ”Fröknarna von Pahlen” skapade fejd och Biblioteksbladet skrev: ”En sjuk roman med delvis glänsande partier, men i sitt nuvarande skick oläsbar för en större allmänhet”.
Cecilia Gyllenhammar