Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ragnar, Ragna

"Låt barnen visa oss framtiden"

Ärkebiskop Anders Wejryd om barnens och vapnens makt

FÖDDA I BETLEHEM Till vänster en detalj ur Antonio Corregios målning av Jesu födelse i Betlehem, till höger en palestinsk pojke som vandrar i ruinerna i dagens Betlehem.

Barn ser framåt. Det har de rätt till. Längtan och förhoppningar ligger framåt.

Vapen styrs mer av det som ligger bakåt. Det finns alltid oförrätter att hämnas för den som vill det.

Juldagen är Barnets dag framför alla andra. En religion som sätter ett barn som det tydligaste uttrycket för Gud själv blir aldrig riktigt förstådd. Gud ska ju vara en styrande pappa, livets maskinist, eller? Han där uppe. Vi här nere. Ordningar och regler. Och varför har han inte ordnat världen bättre så att vi slapp ansvara?

Det lockar med en fullt fattbar religion – men om allt går att få på formel, vad blir då kvar? Om det går att vara tillräcklig, om det går att punkta ned vad som är livet och vad livet kräver, vad är då religion mer än självbekräftelse och lagom-moral?

En livssyn som sätter fram ett barn som Guds verkliga avbild blir svårhanterlig, även för sina egna anhängare. Det paradoxala med att sänka blicken till ett barn är att vi av barnet får hjälp att lyfta den mot framtidens verkliga ödesfrågor.

Alla som besökt Betlehem de senaste åren har skakats. Julens stad är inspärrad. Muren är högre än kring något svenskt fängelse. I jul finns det rum i härbärgena i Betlehem – eftersom gränskontrollen är så effektiv. Bara medborgare från rätt länder kommer in.

Det ekar av tomhet i Födelsekyrkan och skottskadorna i den är lätta att hitta. Alla dåliga spiraler – misstrons, rädslans, hatets och våldets – har snott ihop sig. Nu finns det mycket för alla att ge igen för. Vem ser barnen, vem ser Barnet?

Världsbilder, som delar människor i onda och goda och bortser från det sammansatta och alla gråskalorna i oss, driver på definitiva lösningar.

När vapenmaktens ledarskap tar över får det sammansatta ge sig för det entydiga och oåterkalleliga. Då finns inte längre något av Jesu ord om att låta ogräset och vetet växa tillsammans till skördetiden. Alltför ofta brukas religioner för att förstärka oförsonlighet. Det ska vi inte acceptera, särskilt inte i en religion som har ett barn i centrum.

En tro man tar på allvar borde tvinga till omfattande självprövning och återhållsamhet med våld. Barn söker relationer, framtider, vänner. Stärk det genom ditt sätt att leva! Se dem som finns på nära håll! Våga prata med fler än du måste! Behåll barnets lust att överraskas och upptäcka nytt!

Det är skillnad mellan att någon talar om hur det ska vara och hur jag ska göra, och att själv se en uppgift som man behöver ta ansvar för.

Julen ställer fram ett barn men tvingar ingen. Frågorna får vi själva ställa till oss. Vad behöver barnet av oss? Vad kan jag göra för barnets framtid? Vad går jag miste om genom att dra mig undan?

Under advent har jag mött flera som säger att julen mist sitt innehåll och nog menar att det är någon annans fel. Men man kan välja själv. Kommersen och myshetsen är starka krafter, men ansvaret för att välja eller välja bort dem har vi själva. Jul med innehåll väljs när barnet på allvar ställs i centrum. Barnen och Barnet.

En kristen tro handlar egentligen om relation och möten, som att möta Barnets blick. De erfarenheterna kan ge kraft till engagemang för ordningar och reda i en god värld.

Vår internationella rättsordning är en början men den behandlas ibland som den inte fanns, som i Mellanöstern. Sant redovisad historia är också nödvändig för att barn och vuxna ska kunna se framåt och inte bindas av lögner. Vi är många som häpnat över historieförfalskningar, nu senast i samband med förintelsekonferensen i Iran. Mer ärlighet bakåt behövs för att inte binda nya människor i gamla konflikter. Och öppenhet för en gemensam framtid där vi erkänner att vi människor är beroende av varandra.

Dagens debattör

Andes Wejryd. Ärkebiskop och ordförande i Sveriges kristna råd.