"Dömd – för att ha erkänt"
Bengt Sköld & Maria Wilhelmson: Hur Quick lyckats mörda en israelisk stridssoldat ifrågasätts inte
Justitiekansler Göran Lambertz har fått kritik för att han inte vill låta granska de åtta mord Thomas Quick dömts för.
Före detta kriminalkommissarie Jan Olsson deltog i ett par utredningar och anser att förhörsledaren mer eller mindre omedvetet påverkade Quick, så att Quick fick kunskaper om hur morden gått till.
Quick är dömd efter att ha erkänt, inte för att det finns bevis.
Olsson anser att åklagare, förhörsledare och advokat var så övertygade om Quicks skuld att de bortsåg från allt som talade för motsatsen.
13 mars redovisade JK i tio punkter i Aftonbladet varför han anser att Quick är skyldig. Han anser att domarna är välskrivna, att de är ”mycket gedigna och välmotiverade.”
Men det är inte domarna JK ska ta ställning till. Det är undersökningarna, förhören och rättegångarna som ligger till grund för domarna som bör granskas.
Jan Olsson imponeras inte av JK:s tio punkter. Det gör inte vi heller. Punkterna är inte mycket mer än en lista trossatser.
I fjärde punkten skriver JK:
”I ett av målen gjordes en fristående undersökning som visade att Thomas Quick hade betydligt mer kunskap om detaljer kring morden än personer som bara hade läst i tidningar.”
Någon sådan undersökning finns inte att ta del av. Ändå svarar åklagare van der Kwast, när vi frågar efter den, att han ”inte har något eget ex” men att den finns ”arkiverad hos Rikskriminalen alternativt polisen/Sundsvall och finns i domstolsakten”.
Justitiekanslern har alltså inte tagit del av någon undersökning utan hänvisar till en dom där den nämns.
Psykologiprofessor Sven Å Christianson som gjort undersökningen, berättar i domstolen om resultatet. Det visar att Quick känner till tio gånger mer detaljer om hur två mord gått till, jämfört med en kontrollgrupp på tio män, säger han.
Gruppen har fått ta del av pressklipp om morden. Sedan har de fått redogöra för hur morden gått till och fylla i ett frågeformulär.
Thomas Quick har inte fått svara på några frågor. Christianson har i stället jämfört de tios resultat med sådant som Quick berättat i förhör. Förhör som Jan Olsson menar är ledande, och där Quick berättar om detaljer som inte går att kontrollera.
Hur vetenskaplig är en sådan undersökning?
I en annan punkt skriver JK : ”Men förutom i ett fall finns det, trots omfattande spaning och utredning, såvitt jag vet inga misstankar mot någon annan.” (Han syftar på fallet Johan Asplund.) Men JK har fel. År 1997 dömdes Quick för mord på en turistande israelisk soldat. Vid tiden för mordet nio år tidigare, riktades misstankar mot en våldsbrottsling i trakten. Ett par trasiga glasögon hittades på mordplatsen. De var inte offrets. De är mycket lika de glasögon brottslingen bär på en bild. Statens Kriminaltekniska Laboratorium anser att ”starka skäl” talar för att det är samma glasögon. Mannen häktades aldrig, och lämnade Sverige.
Tingsrätten anser att Quick är trovärdig när han uppger att han köpt glasögonen för att ha som förklädnad.
Ingen ifrågasätter att den otränade storrökaren Quick, som haft hjärtproblem, lyckas mörda en närstridstränad 24-årig israelisk soldat. Dessutom iförd ett par glasögon som korrigerar ett synfel som inte stämmer med Quicks eget.
Det är sådana märkligheter JK skulle upptäcka om han granskade fallen. Domskälen innehåller också direkta felaktigheter. När Quick berättar att han stryper en kvinna säger han att hon bleknade. Men en person som stryps blir blå. Om samma offer säger Quick att hon var likstel en halvtimme senare. I verkligheten blir kroppen stel efter tre timmar. I ett annat fall säger Quick att ett hus var grönt. Men huset var rött. Felet bortförklaras i domen med att det röda huset kan ha givit ett ”grönt intryck”.
Är detta vad JK kallar gedigna och välskrivna domar?