”Är det vård att bli inlåst?
Frida, 20 år och anorektiker, skriver dagbok inifrån sjukhuset
"Välkommen till den anorektiska världen och till min vardag. En värld av skuld, skam och ångest. Ett land av kompensation och kaloriräkning. En vardag av tvång och kontroll och kampen mellan känsla och förnuft."
Torsdag 1 februari
Egentligen vill jag inte skriva. Jag antar att jag inte vill för att jag då tvingas stanna upp och fundera över min situation: hur jag har det. Hur jag verkligen har det.
Nu är det en ny månad. Februari. Känns som om livet håller på att rinna ifrån mig. Livet finns därute någonstans, medan jag är här, instängd på en psykiatrisk klinik, avdelning 48.
Fredag 2 februari
Det är morgon. Är det fel när det första jag tänker och hoppas på är att dagen ska vara över och man kan gå och lägga sig igen?
Känns som om jag går i en slingrig mörk tunnel. Men jag kan inte vända om, bakom mig finns bara anorexiavärlden där Han styr. Jag hatar Honom, han det där anoreximonstret som bestämmer vad jag ska göra. Nej, vad säger jag? Tycker ju om Honom, känner mig trygg med Honom.
Jag fryser mycket och mest efter att jag ätit. För att hålla värmen duschar jag. Duschar aldrig för att bli ren, bara för att bli varm.
Lördag 3 februari
Varför just jag? Varför har jag fått den här vidriga sjukdomen?
Jag drack bara en halv näringsdryck. Hatar att känna så här. Hatar att jag känner så stark ångest.
När jag blir arg på personalen vill jag inte äta. Jag förstår inte att det är mig själv jag skadar och inte dem. Varför straffar jag mig själv?
Doktorn säger att min kropp är uttorkad av svälten. Men jag tycker inte att jag svälter.
Söndag 4 februari
Har precis vägt mig, tredje gången den här veckan. Det spelar egentligen ingen roll vad vågen visar. Jag blir aldrig nöjd: har jag gått upp i vikt blir jag ledsen och arg och ser det som ett nederlag. Har jag gått ner i vikt blir jag bara besviken. Jag hade gått ner i dag.
När jag ser mig i spegeln ser jag bara mina feta lår och tjocka, dallriga mage
Jag har inte ätit som jag ska eller tagit mina näringsdrycker, utan fuskar hela tiden. Men är Han nöjd? Nej. Känner mig så stor.
Klimatet här är väldigt hårt och attityden är nonchalant. Personalen ser ner på patienterna. Det kan yttra sig genom att en personal härmar en patient som ett eko.
Jag har funderat mycket på medmänsklighet och vad det innebär. När jag slår upp det i ett lexikon finns det inte ens med. Ordet finns varken i lexikonet eller här på avdelningen.
I dag har jag varit ute. Jag får inte gå än utan har åkt rullstol. Känns väldigt jobbigt, vill ju gå själv.
Jag vill bli vän med maten och kroppen. Men jag hatar mig själv och hur jag ser ut. Jag väger för mycket och har för mycket fett på kroppen.
Det spelar ingen roll vad andra säger: när jag ser mig i spegeln ser jag bara mina feta lår och tjocka, dallriga mage. Det måste vara det första folk tänker när de ser mig: hur fet jag är.
Jag kan inte kräkas längre. Jag ha gjort det så mycket så det går inte längre.
Måndag 5 februari
Ångest! Känner mig så stor. Måste väga minst fyra ton. Det enda en ur personalen sa till mig
i dag vara att jag inte skulle stå i korridoren utan gå och sätta mig på mitt rum.
Tisdag 6 februari
Det känns som om jag mest är i vägen. Jag undrar om någon blir bättre av att vara här eller om det bara fungerar som förvaring?
Fredag 9 februari
Vägde mig i dag. Kändes som om jag vägde minst två ton, konstigt det gjorde jag inte. Hur kan känslan vara så fel? Vågen stannade på 36,6 kg. Känner mig så stor och oformlig som en geléklump. Finns liksom inget stopp, utan det bara väller ut åt alla håll.
Det känns som om jag är fången i min egen kropp. Är det här rätt miljö för mig att vara i? Kommer jag att kunna bli frisk här?
Söndag 11 februari
Har inte ätit som jag ska: Han är nöjd. Vad gör jag här? Jag är här för att gå upp i vikt, men det vill jag ju inte.
Tisdag 13 februari
Nu har minst en timme gått åt till om jag ska ta min näringsdryck eller inte. Jag behöver helt klart någonting annat, något viktigare att fundera på än mat och kalorier.
Vågen stannade på 36,6 kg. Känner mig så stor och oformlig som en geléklumpOch vikt. Usch, oroar mig mycket inför i morgon, jag antar att jag ska väga mig. Egentligen vet jag inte det eftersom de nu gör flygande viktkontroller eftersom jag fuskade och drack vatten innan vägningen. Tänk om jag gått upp massor i vikt.
Maten är min största fiende men också det som ska göra mig frisk.
Torsdag 15 februari
Hjälp! Varför känner jag mig sååå stor? Orkar inte tampas med ångesten hela tiden. Hur mycket jag än ger efter för sjukdomen blir Han aldrig nöjd. Monstret kommer alltid att kräva mer. Går att gå ner lite mer i vikt, fuska lite mer, kompensera lite mer. Alltid!
I dag kom pappa med ett kort, ett rött med nallar på. Jag blev så överraskad och glad. I går kom mamma med tulpaner. Tänk vad lite blommor kan göra för att man ska må bättre. Jag funderar på att köpa någon blomma att ha i mitt rum. Om nu det är tillåtet.
Lördag 17 februari
Jag förstår inte hur man kan behandla patienterna på ett så nedvärderande sätt. Att härma dem och sedan skratta åt det.
Jag vill bara bort härifrån. Jag vill aldrig mer hit.
Det är lördagskväll och jag är 20 år. Jag borde vara ute med mina kompisar. Ha roligt och verkligen leva. Men sitter här. Känner en sådan längtan till livet men vågar inte ta steget. Snälla, någon, hjälp mig. Jag behöver stöd. Varför kan inte Han släppa greppet om mig?
Måndag 19 februari
Jag förstår inte varför jag inte får åka hem? Jag vill åka hem för att få lite ombyte. Men personalen vill visa vilken makt de har. Undrar om de tycker att det här fungerar?
Tisdag 20 februari
Varför känner jag så här? Varför är jag så knäpp?
Han har tagit över, jag orkar inte kämpa emot. Han bestämmer och jag gör som Han vill. Han är så stark.
Jag har varit ute lite i dag, det känns skönt.
Jag känner mig som ett fläskberg. Blir äcklad av mig själv, kan känna fettvalkarna på magen.
Han styr mig helt och jag är fångad i Hans grepp. Har struntat i att ta en näringsdryck i dag. Han ler inom mig. Nu är Han nöjd.