Olofsson har känts trött länge
Maud Olofsson firade nyligen tio år på posten som centerpartiledare. Hon gratulerades av allianskollegorna som önskade henne tio år till. Det finns inget skäl att tro att de menade vad de sa.
Centerpartiet rör sig inte mycket i opinionsmätningarna. Ibland ligger de strax under 4-procentsspärren till riksdagen och ibland strax över. Något lyft kommer inte. Och varför skulle det göra det? Något mindre relevant parti i Sveriges riksdag finns förmodligen inte.
Det vore orättvis och felaktigt att lägga all skuld för partiets utveckling på Maud Olofsson. Uppenbarligen har C under hennes ledarskap stundtals varit riktigt hett och lockat väljare framförallt från alliansbröderna.
Men under förra mandatperioden hände något. Omsvängningen i energipolitiken och sveket i FRA-frågan fick många väljare att vända dem ryggen.
Olofsson har också länge känts trött och frånvarande i debatten. Hon hade antagligen gjort klokt i att redan innan valet 2010 lämna över rodret till någon som var mer hungrig på uppgiften. Och det verkar inte direkt saknas sådana i regeringskansliet och Centerpartiets riksdagsgrupp.
Riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani anser nu att Maud Olofsson bör lämna sin post så snabbt som möjligt. Och i SVT i kväll sägs även andra Centerpartister berätta om partiledarens ställning samt vilka personer som är kandidater att efterträda henne.
I ett sådant läge vore det bara patetiskt av Olofsson att försöka klamra sig fast vid makten. Möjligheten att avgå på topp har passerat för länge sedan.