Riksdagen måste stå upp för pressfrihet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-11-04
Journalistförbundet: Sverige blir alltmer slutet
Allt fler röster talar om att lagstifta om förstärkt skydd för den personliga integriteten. Inte minst gäller detta regeringsföreträdare och riksdagsledamöter. Samtidigt är det staten som står för de största kränkningarna mot den privata sfären. Sveriges Riksdag har de senaste åren i rask takt genomfört en mängd lagar som syftar till att övervaka medborgarna och begränsa journalisters arbetsmöjligheter.
Det paradoxala i detta beteende är uppenbart. Att åberopa vikten av att skydda människor från intrång i privatlivet och samtidigt skapa tvångsmedels- och övervakningslagar kan närmast liknas vid att medvetet lura medborgarna. Idag, den 5 november, är det Stand Up for Journalism Day. Idag är det dags för Sveriges riksdagsledamöter att stå upp för journalistik, yttrandefrihet och pressfrihet.
En av de övervakningslagar som riksdagen stiftat är datalagringsdirektivet. Lagen kräver att telefon- och internetoperatörer lagrar information om samtal, mejl, meddelanden och internetåtkomst i minst sex månader. Uppgifterna ska kunna spåra vilka som skickade och mottog information samt när det gjordes. Själva innehållet ska inte sparas, men genom direktivet kan alltså exempelvis polisen få tillgång till uppgifter om när och var en källa har kontaktat en journalist.
För några år sedan infördes signalspaningslagen. Försvarets radioanstalt (FRA) har under vissa förutsättningar rätt att avlyssna gränsöverskridande datatrafik. Uppgifter som lämnas av en källa till en journalist och som skyddas av tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, ska enligt lagen omedelbart förstöras. Men skadan är redan skedd eftersom FRA har tagit del av samtalet.
Dessutom fick FRA 2011 kritik av tillsynsmyndigheten Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet (SIUN) eftersom FRA inte ”fullt ut kunde uppfylla de krav på förstöring som krävs enligt signalspaningsförordningen.” SIUN uppmanade därför FRA att införa bättre interna rutiner. Det är alltså inte säkert att samtal mellan en journalist och en källa verkligen har förstörts. Trots denna kritik har nu även SÄPO och Rikskriminalpolisen – förutom som tidigare regeringen, Regeringskansliet och Försvarsmakten – fått möjlighet att använda FRA:s tjänster.
På initiativ av europeiska kultur- och medieministrar antog Europarådet redan 2009 den så kallade Reykjavik-resolutionen, som är ett försvar för yttrandefrihet och fria och oberoende medier. Resolutionen förklarar bland annat att det är yttrandefrihet och inte tystnad som är det starkaste vapnet mot terrorism. Europarådet uppmanade också alla medlemsstater att aktivt arbeta efter resolutionen. Tyvärr har den inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Istället har riksdagen utökat möjligheten för åklagare och polis att använda olika tvångsmedel som telefonavlyssning, buggning, dataövervakning, teleövervakning, positionsbestämning av personer, infiltrering genom att en polis kan ges hemlig identitet som exempelvis journalist. I vissa fall räcker det med att det finns misstanke att någon eventuellt kommer att begå ett allvarligt brott för att tvångsmedlen ska få tillstånd att användas.
Sedan halvårsskiftet har vi en ny kameraövervakningslag som innebär att det nu bara behövs en anmälan till länsstyrelsen för att sätta upp övervakningskameror i butiker, vid bankomater, på tunnelbanestationer och i parkeringshus. Tidigare krävdes tillstånd. Datainspektionen har reagerat över att den nya lagen tillämpas mycket olika av de olika länsstyrelserna. Det saknas enhetlighet.
Samtidigt som vi som medborgare filmas eller fotograferas så fort vi rör oss i samhället, ökar fotoförbuden hos skolor, sjukhus och andra institutioner som finansieras av allmänna medel och där öppenhet och insyn ska vara vägledande.
Sverige är ett självständigt land. Men idag är fyra av tio lagar som den svenska riksdagen stiftar sprungna ur initiativ och beslut inom EU. Trots den svenska ensidiga förklaringen att EU-medlemskapet inte skulle få rucka på våra grundläggande konstitutionella rättigheter som offentlighetsprincip och öppenhet, sluter sig vårt land allt mer. Internationella förpliktelser i kampen mot terrorism skapar gränsöverskridande register som stängs för insyn. Tredje part ges vetorätt mot utlämnade av handlingar. Skyddet för personlig integritet går före försvaret av yttrandefrihet.
Naturligtvis ska den personliga integriteten skyddas och respekteras. Men att genom lagstiftning göra det allt enklare för staten att övervaka medborgarna och svårare för journalister att utföra sitt uppdrag är inte rätt väg. Sveriges regering och riksdagsledamöter borde istället stå upp för journalistiken, yttrandefriheten och pressfriheten. Och tydligt visa att det är värden som är oumbärliga i ett demokratiskt samhälle.
Jonas Nordling, ordförande, Journalistförbundet