Somalierna i USA visar väg till jobb
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-26
Debattören: Vi måste lära av företagsandan i de gamla svenskbygderna
Sedan en tid är somalierna den största gruppen asylsökande i Sverige. De utgör alltså den snabbast ökande flyktinginvandrargruppen och är samtidigt den grupp som har lägst sysselsättning.
För några år sedan, 2006, publicerade jag en liten bok som byggde på intervjuer med företrädare för den somaliska gruppen, inte minst företagare, i de gamla svenskbygderna i Minnesota. Det som gjorde störst intryck på mig var den optimism och emellanåt halsbrytande framåtanda som präglade många av dessa människor. De talade om att livet är hårt men bra eftersom ingen försöker krossa deras drömmar.
De siffror som gick att få fram bestyrkte intervjupersonernas berättelser om att de skaffat sig fotfäste och var på språng. Andelen sysselsatta i åldern 20-64 år kunde enligt folkräkningen år 2000 uppskattas till 55–60 procent. Den siffran har sedan dess hållit sig konstant. År 2007 låg sysselsättningen bland somalier i Minnesota och hela USA enligt American Community Survey kvar på samma nivå.
I Sverige har sysselsättningen bland somalier i samma ålder legat mellan 25 och 30 procent under 2000-talet. År 2007 var den 29 procent. Den slutsats jag drog i boken från 2006, att sysselsättningen bland somalier är ungefär dubbelt så hög i Minnesota som i Sverige, tycks stå sig.
Man skulle kunna tro att företagandet bland somalier i Sverige är särdeles livligt eftersom det erbjuder en utväg till arbete och självförsörjning och med tanke på det flitiga företagandet bland somalier i länder som USA och Storbritannien. Det somaliska företagandet i Sverige är emellertid än så länge svagt, om än ökande. Det är svårt att gå direkt till företagande utan att först ha haft ett arbete.
Jag har på senare år deltagit i flera dialogseminarier mellan somaliamerikaner och svenskamerikaner i Minneapolis, på initiativ av Swedish American Institute. Där har det visat sig att synen på somalier är mycket annorlunda i Minnesota än här i Sverige.
De sedan länge väletablerade svenskättlingarna i Minneapolis har sträckt ut handen mot nykomlingarna från Somalia – inte av medlidande utan därför att man räknar med att den somaliska gruppen framöver kommer att spela en ekonomiskt och politiskt betydelsefull roll i delstaten.
Det kan finnas många förklaringar till att somalierna är hårt arbetande i vissa miljöer men har svårt att få fäste på svensk arbetsmarknad: invandringstradition, språk, arbetsmarknadsläge vid ankomsten, trösklar in till arbetsmarknaden, företagsklimat, att individer med olika ambitioner väljer olika destinationsländer.
Men de faktorer som väckt mest uppmärksamhet – och som kanske vid en jämförelse av olika samhällssystem är mest intressanta – handlar om myndigheternas respektive invandrarnas ansvar och manöverutrymme.
Det offentliga sociala skyddsnätet är som bekant svagt i USA. Det är förstås problematiskt men innebär samtidigt att olika grupper av inte minst invandrare organiserar sig för att tillgodose sina egna behov. Minnesota är en av de delstater i USA som är mest genomsyrad av icke vinstdrivande organisationer. De lokala myndigheterna betonar att de måste vara lyssnande och beredda att reagera på minoriteternas önskemål.
Det talas ofta om att myndigheterna inte kan lösa gruppers och individers alla problem men väl bidra till att lösa dem, inte minst genom att gå i bräschen för olika investeringar.
Somalierna i Minnesota har bildat en etnisk gruppgemenskap. De har organisationer, företag och köpcenter som sörjer för den egna gruppens behov på många områden. Somalierna i Sverige har knappast bildat några kraftfulla gemenskaper.
I Sverige är för övrigt sådana gemenskaper inte särskilt väl sedda. De ses ofta som tecken på ovilja till integration – trots att de i bästa fall kan utgöra en förberedelse för integration – eller som hotfulla utmanare till offentliga sektorn. USA har å sin sida alltid överflödat av etniska gemenskaper. Åsikterna går i och för sig även där isär om huruvida de leder till snabbare integration eller till ett mer etniskt splittrat samhälle.
Vad kan vi lära av exemplet Minnesota? Jag skulle vilja trycka på två saker:
Myndigheterna kan genom att delegera ansvar och resurser skapa utrymme för ekonomisk och social självorganisering hos en grupp som somalierna.
Myndigheter kan också bidra till finansiering av viss infrastruktur, till exempel billiga affärslokaler i etniska eller multietniska köpcenter.
I flera kommuner smids just nu sådana planer. De kan måhända leda till ett eller annat misslyckande. Men all vår början blir svår och av erfarenheten blir man vis. Förhoppningsvis kan svenska myndigheter på kuppen lära sig ett och annat av våra invandrare.
Benny Carlson