Det är inte muslimerna som Lars Vilks kränker
Har ni märkt hur underligt tonfallet alltid blir i diskussioner om attackerna mot konstnär Lars Vilks? Det är väl självklart att han skall ha yttrandefrihet, säger folk. Fast det är ju onödigt att provocera sådär som han gjorde när han avbildade den muslimske profeten Muhammed som en hund, eller som när han häromsistens visade delar av ett verk om islam och homosexualitet under en föreläsning på Uppsala universitet.
Man understryker att det visserligen under alla omständigheter är fel att ta till våld. Men ändå. Ändå.
Det här sättet att argumentera påminner mig om hur en del människor resonerar kring våldtäkt. Våldtäkt är visserligen fel, men... och vips, så förskjuter man ansvaret och lägger en del av skuldbördan på offret, hon får faktiskt skylla sig själv lite. Det är till och med samma språkbruk. Man talar om att vara onödigt utmanande.
Såhär är det: Det spelar ingen roll hur utmanande folk är, man får ändå inte begå våld på dem. Punkt.
Jag förstår ju att det här handlar om något slags missriktad omtanke. Man tänker sig att Lars Vilks ger sig på några som är mindre och svagare och inte kan försvara sig, och att det är dumt av honom. Men att betrakta muslimer som en etnisk grupp som måste sättas på undantag och särbehandlas är att omyndigförklara dem och på ett ytterst olyckligt sätt bidra till exotiseringen av dem. Muslimerna är inte en crazy kusin från Långtbortistan som det är bäst att stryka medhårs. De utgör en minoritet i Sverige, visst, men lika lite som någon i egenskap av sin styrka skall kunna bestämma vad andra får säga, skriva och rita, lika lite skall någon i egenskap av sin svaghet diktera yttrandefrihetens villkor.
Muslimer skall behandlas som alla andra människor, helt enkelt, och islam skall behandlas som alla andra religioner. Samma yttrandefrihet som garanterar muslimer okränkbar rätt att utöva sin religion innebär också att de måste hacka i sig att det finns andra som inte delar deras tro och som kanske till och med gör narr av den. Det är ju nämligen inte muslimerna som individer utan just tron Lars Vilks ger sig på när han avbildar deras profet Muhammed som en hund, eller när han håller en universitetsföreläsning där han som ett av flera religiösa exempel tar upp ett verk som hädar mot islam. De enda Lars Vilks tilltag kan sägas kränka är profeten Muhammed och Allah, och det borde rimligen vara en sak mellan honom och dem. Om de båda muslimska centralfigurerna nu verkligen finns så lär de vara starka nog att överleva lite spott och spe. Och de snarstuckna muslimer som upprörs å den heliga profeten och gudens vägnar kan ju trösta sig med att Lars Vilks förmodligen kommer att brinna i helvetet sedan.
Fram tills dess har han rätt att säga, skriva och rita vad han vill. För yttrandefriheten kan inte bara gälla ibland, när folk har snälla och trevliga saker att komma med. Då är det inte längre yttrandefrihet utan något annat.