”Fack och arbetsgivare måste enas”
Sture Nordh, TCO: ”Framtidens konflikter på arbetsmarknaden kan få förödande konsekvenser”
Svenska löntagare och svenska företag har haft stor nytta av det samarbetsklimat som länge präglat svensk arbetsmarknad.
Genom samtal och dialog har vi löpande löst sakliga problem i stället för att låta intressekampen stagnera i ställningskrig.
Kollektivavtalen har gjort det möjligt för arbetsmarknadens parter att komma överens förhandlingsvägen.
Oftast har vi kunnat undvika strejker och konflikter som ingen egentligen vill ha.
Från fackligt håll är vi nu oroliga för att detta samarbetsklimat håller på att försämras.
Svenskt Näringsliv idkar krypskytte mot den förhandlingsordning arbetsgivarparten tidigare såg som en garant för arbetsfred och stabilitet på arbetsmarknaden.
Det talas nu allt mer öppet om att fackets konfliktmöjligheter bör begränsas.
Det hävdas att det skulle finnas en facklig ”strejkkultur”, och att den nyligen genomförda strejken på SAS skulle vara ett exempel på detta.
Men SAS-strejken är inte ett exempel på facklig strejkkultur utan i stället ett uttryck för att arbetsgivarna inte var beredda att förhandla om rimliga arbetsvillkor som matraster, vila och återhämtning.
SAS vägrade dessutom in i det sista att överhuvudtaget komma till förhandlingsbordet. Förhandlingarna kom i praktiken inte igång förrän strejken stod för dörren. Det var alltså inte möjligheten att strejka som ledde till konflikten – det var arbetsgivarnas ovilja att föra normala förhandlingar, och lösa arbetsmiljöproblem under avtalsperioden, som tvingade fram fackliga stridsåtgärder. Till sist lyckades parterna enas om ett avtal och arbetsfred. Det hälsar jag med glädje. Vi inom den fackliga rörelsen vill undvika konflikter och strejker.
Arbets-
givarna kan inte diktatoriskt bestämma villkoren på arbets-
platserna.
Men om arbetsgivarparten inte är beredd att diskutera olika lösningar som rör våra medlemmars arbetsvillkor, har arbetsgivarna i praktiken abdikerat från den samarbetsmodell som tjänat vårt land så väl under så lång tid.
Arbetsgivarna kan inte diktatoriskt bestämma villkoren på arbetsplatserna. Precis som när det gäller löner måste det vara en fråga om en överenskommelse.
I grunden är det fråga om en ömsesidighet i relationen mellan de anställda och arbetsgivarna. Diktat skapar varken samarbete eller växande företag.
Det vore förödande för svenska löntagare och för svenska företag om konflikterna på arbetsmarknaden blir fler i framtiden. Då kommer Sverige att tappa konkurrenskraft och förlora många arbetstimmar som i stället borde ägnas åt att öka tillväxten och sysselsättningen – och göra svensk ekonomi starkare.
Den svenska modellen prövas nu i EG-domstolen. Striden handlar om huruvida vårt kollektivavtalssystem är förenligt med EU:s fördrag eller inte.
Då finns det än större skäl för de svenska arbetsmarknadsparterna att gemensamt slå vakt om kollektivavtalsmodellen. Efter SAS-konflikten finns det orsak att ställa frågan om arbetsgivarna vill ta ansvar för den svenska modellen. Eller är Svenskt Näringsliv beredda att rasera det samarbete som gjort Sverige till ett konkurrenskraftigt välfärdsland?
Dagens debattör
