"Atkins – en miljöbov"
Jonas Eriksson och Marcus Priftis: "I proteinpornografins 2000-tal uppmanas vi att äta mer kött"
Har du gått ner i vikt under våren? Förberett dig inför
Beach 2007?
Sannolikheten är i så fall stor att du har gjort det med hjälp av någon av tidens trendiga dieter. Den gamla skolans småtråkiga viktminskningsmetoder – mer motion och färre kalorier – fungerade visserligen, men saknade guldkant. Istället har nya metoder tagit plats. Under namn som Atkins, Montignac och GI förespråkar de nya hälsoprofeterna en vällustigare metod: mer protein och fett, mindre kolhydrater. Mer biff och sås, mindre kokt potatis. Lyxpotentialen är uppenbar.
Men njutningen har en baksida. För ett halvår sedan publicerade FN:s jordbruksorganisation FAO rapporten ”Livestock’s Long Shadow”. I den konstateras att 18 procent av de utsläpp av växthusgaser som orsakats av människan, kommer från köttproduktionen.
För metan och kvävedioxid, båda betydligt mer potenta växthusgaser än koldioxid, är andelen avsevärt högre. Globalt sett orsakar djurhållningen två tredjedelar av kvävedioxidutsläppen och upp mot 40 procent av metanutsläppen. Orsaken till detta? En kraftigt ökad köttkonsumtion.
Hotet från Atkinsdieten är inte bara en klimatfråga. Det är också en fråga om människors överlevnad. Västvärldens köttkonsumtion skapar en oerhört orättvis fördelning av världens resurser. Det kan illustreras genom en enkel jämförelse mellan kött – en fundamental ingrediens i högprotein-
dieterna – och den kolhydratrika, numera bespottade potatisen.
Om man odlar potatis på en hektar mark räcker energin i maten till 22 människors behov. Men om man istället använder sin hektar till att producera kött räcker energin bara till en enda person. Det säger sig själv att om köttkonsumtionen ökar måste också produktionen öka. Varifrån ska man få all mark som krävs till detta? Ett svar är från regnskogen. Fram till 2002 har 22 500 kvadratkilometer regnskog – en yta större än Skåne, Blekinge och Halland tillsammans – skövlats för att odla sojaprotein att mata köttboskap med.
Exemplen kan göras många. För att producera ett kilo potatis krävs till exempel 500 liter vatten. Men för att producera ett kilo kött krävs hela 100 000 liter vatten. En person som äter en köttdiet konsumerar indirekt 15 gånger mer vatten än en vegetarian. Detta ska sättas i relation till den globala vattenbristen – kanske världens största hälsoproblem. Sedan andra världskriget har det varit 84 väpnade konflikter om vatten runtom i världen, och FN uppskattar att det finns runt 300 potentiella konflikter kring vattenbrist.
Det verkligt stora klimathotet är den protein-
stinna biffen
Samtidigt äter vi mer och mer kött. Söndagssteken har blivit en vardagsbiff, och i protein-pornografins och kolhydratfobins 2000-tal uppmanas vi varje dag att äta mer kött och mindre potatis. Så här innan sommaren rapporterar medierna dagligen om lyckliga bantare som tack vare sin proteindiet blivit av med ett par trivselkilo. Och med glada tillrop – ”Du kan, du också!” – ska vi alla fås att ta efter. Pengarna rullar, vetenskapliga rapporter bekräftar att det funkar, men ingen berättar om Atkinsdietens baksida: att den är ett globalt miljöhot.
I dagarna annonserar en av elbolagsjättarna om ”koldioxidbantning” på reklampelarna. Det är förvisso jättebra att spara in på utsläppen genom smarta energilösningar. Men inomhusvärme, tända lampor och långa duschar i all ära: det verkligt stora klimathotet är den proteinstinna biffen. Och det verkliga sambandet mellan klimat och bantning är att den som vill bidra till en bättre framtid för jorden och för oss som lever här, gör bäst i att överge doktor Atkins för gott.