Nu vill vi ha upprättelse
Fyra föräldrar: Våra barn mobbades till döds - vi kräver att skolorna erkänner sina fel
Måns, 13, älskade att sjunga och spela. Hans röst var hög och kraftfull. Nu hade han nog helst velat sitta på ett mysigt franskt kafé, frankofil som han var, med en croissant och en Orangina. Och med Good Charlottes "Wounded" i hörlurarna.
En gång köpte han en pin med texten "I hate school".
Nu förstår vi varför.
I duschen efter skolgympan brukade de snärta honom med våta handdukar. Och de flesta av Måns öknamn kände lärarna väl till, noga bokförda i skolans mötesprotokoll, men utan åtgärd.
Michaela, 14, drömde om att ta mc-kort och att resa till Antarktis. Hon ville bli advokat eller pralinbagare. Men helst av allt ville hon skipa rättvisa - i alla lägen.
I "Michiz" vardag ingick att bli hotad via sms eller att få en sten i huvudet på skolgården.
Emil, 19, brukade lura lokaltidningarna i Sollefteå att ta in knäppa sportresultat. Tidningen Nya Norrland hann skriva om de båda loppen Julkorven och Kruttmaran.
Men i gymnasiet var det som om någon slog av strömbrytaren.
Virvelvinden Emil slocknade.
Ett öknamn förföljde honom. Sjöngs i korridorerna, klottrades på väggen i rökbåset.
Några elever spelade till och med in en version av "Sheena is a punkrocker" - men satte in Emils öknamn i refrängen.
Felicia, 14, hade redan hunnit skriva en egen bok.
Hon var så kreativ och uppfinningsrik, alltid i centrum, satt ofta hemma och klistrade små konstverk.
Det var innan hon färgade håret, sotade ögonen svarta och svalde smärtan.
Det började med mobbningen som bröt ner Felicia, gjorde henne självdestruktiv, och som ledde till att de sista åren kantades av ungdomspsykiatri och behandlingshem.
När vi föräldrar har talat med varandra har vi funnit likheter mellan våra barn: viljan att skipa rättvisa, vetgirigheten, ifrågasättandet.
Såna var de, våra barn.
Men så tilläts de inte vara.
Och till slut såg våra barn ingen annan utväg ur smärtan än att själva avsluta sina korta liv.
De mobbades till döds.
Våra barn gick i fyra helt vanliga svenska skolor. Säkert inte alls olik den skola som du skjutsar ditt barn till varje morgon.
Enligt Rädda Barnen mobbas 100000 barn i svenska skolor. Ändå har granskningar visat att många skolor inte ens uppfyller de mest grundläggande kraven.
I dag finns en alarmerande brist på kunskap om mobbning bland personalen i många svenska skolor. Ofta är lärarna själva en del av mobbningen. Direkt i klassrummet. Eller indirekt genom att de väljer att inte se och inte höra.
Våra barn är inga undantag. Man får inte glömma det. I dag finns det tusentals föräldrar som desperat kämpar för sina barns liv.
Några av dessa desperata föräldrar har du kunnat läsa om under de senaste dagarna.
Vi känner igen oss i dem. Vi har liksom de kämpat för våra barns liv.
Ropat på hjälp. Vädjat. Sökt andra utvägar. Försökt få reda på vad som hände i skolan. Knackat på hos flinande föräldrar till "kompisar" som dagligen vräkte vidriga öknamn över våra ungar. Sagt ifrån till snorkiga rektorer. Försvarat barnen inför lärare som inte rörde en min när vi berättade att de hotades till livet på skoltid.
Skolorna valde att blunda.
I stället för att ta itu med problemen lade de, i olika grad, skulden på barnen.
När Måns för en gångs skull slog tillbaka ringde rektorn triumferande hem. Hans utsatthet och ensamhet i korridorer och på skolgården fick vi aldrig veta något om.
När det en dag luktade illa i klassrummet skyllde alla på Michaela. Läraren tog det för en sanning. Under lektionstid tvättade läraren Michaelas fötter och bytte hennes strumpor.
Felicia ville byta skola för att slippa mobbningen - men rektorn vägrade skriva under det papper som krävdes för att få byta.
Och i Sollefteå överlät skolans mobbningsteam åt Emil att bestämma om de skulle agera mot mobbarna eller inte.
De behandlade våra barns helveten som konflikter. Gång på gång. Utan att fundera över varför just våra barn hade "konflikter" med så många. I själva verket handlade det om övergrepp.
Om förtal, utfrysning, utpressning, misshandel, stöld och många andra kriminella handlingar.
Inte en rektor i Sverige skulle acceptera att bli utsatt för en enda av dessa brottsrubriker utan att ropa på polis och beskydd.
Med våra barn var det inte så noga.
Nu är de döda.
Men mobbarna, som aldrig stoppades av de vuxna i skolan, finns kvar.
Lärarna, som tussade ihop våra trasiga ungar mot hånflinande mobbare för att "medla" mellan dem, jobbar kvar.
Rektorerna, som aldrig visade våra barn vad "ansvar" är, fortsätter att leda sina skolor.
Skolsköterskan som satt på informationen men aldrig larmade föräldrarna är också kvar.
Mobbarnas föräldrar kanske inte ens vet vad deras barn har gjort. Rektorernas chefer beklagar i bästa fall "den tragiska händelsen".
Och alla dessa barn som tvingats vara åskådare till hur våra barn år efter år bröts ner, utan att vuxenvärlden någon gång tyckte att det fanns anledning att stoppa misshandeln, vilken bild har de fått av begreppet "ta ansvar"?
Alla vi föräldrar har anmält till Skolverket hur våra barn behandlades på skolorna. Efter noggranna utredningar har Skolverket slagit fast att det fanns anledning att rikta mycket hård kritik mot de aktuella skolorna i Sollefteå (Emil), Stockholm (Michaela), Falkenberg (Felicia), och Lerum (Måns).
Vi har inte hört ett ljud från dessa skolor.
Ingen skola har erkänt sina misstag.
Ändå har man i bemötandet av våra barn lyckats bryta mot läroplanen, skollagen, barnkonventionen, arbetsmiljölagen och sina egna planer mot mobbning.
Tystnaden kan bara uppfattas som att vi och våra barn får skylla oss själva.
I stället för att skydda Emil, Michaela, Felicia och Måns lyckades skolorna tiga ihjäl dem. Nu försöker man göra det en gång till. Eftersom man anser att inga fel har begåtts mot våra barn finns det heller ingen som tycker att det finns något att be om ursäkt för.
Ingen kommunpolitiker, förvaltningschef, rektor, lärare, mobbare eller deras föräldrar har haft något att säga till oss föräldrar.
De mobbare som på skoltid tillåtits mala ner våra barns livslust har inget att säga oss. Inte heller deras föräldrar.
En del av de skolbarn och kamrater som var hjälplösa åskådare i skolan har vi träffat senare. Det var bra möten. Vi har kunnat lyssna på varandras sorg och skuldkänslor. Vi har kunnat trösta varandra.
Den trösten finns inte i en skola som väljer att tiga.
Nu vill vi vända oss direkt till skolledarna på våra barns skolor:
Vi kan aldrig få Måns, Michaela, Felicia eller Emil tillbaka. Men vi kräver att ni berättar offentligt vad ni gjorde fel.
Gör man inte det kommer samma historia att upprepas igen och igen, med nya barn, i nya skolor.
I flera år har vi väntat på att få upprättelse. Vi väntar fortfarande.
"Till slut såg våra barn ingenannan utväg ur smärtan än att själva avsluta sina korta liv.
"Vi kan aldrig få Måns, Michaela, Felicia eller Emil tillbaka.
Men vi kräver att ni berättar offentligt vad ni gjorde fel.
I flera år har vi väntat på att få upprättelse.
Vi väntar fortfarande.