Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Man ska inte behöva dölja sin sexualitet – eller tro

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-09-19

Isak Fearon, bög och ex-medlem i Kristet Center: Svantesson är inte homofob

Nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantessons församling Kristet center har flera gånger bjudit in en pastor som uttalat sig antisemitiskt.

Jag är bög. Jag kom ut som 18-åring, mitt i en miljö av oförstående frikyrka och familj och de fem år som gått sen dess har varit en väg mot försoning och förståelse. Jag har på vägen försökt gå långt bort från intolerans och bitterhet och hat. Det har min familj också gjort, och i dag umgås vi regelbundet. Inte friktionsfritt, men vi umgås, och vi låter varandra vara olika.

Vad har det här med Elisabeth Svantesson att göra? Hon råkar vara medlem i samma församling som jag valde att lämna (på grund av min sexuella läggning).

Jag blev tillfrågad att uttala mig om hur min före detta församling såg på mig som HBTQ-person, hur jag bemöttes och vad som hände. När jag berättar om hur det varit både bra och dåligt finns alltid risken att det filtreras så att endast det dåliga rinner ut i tidningsbläcket; nyanserna får liksom ingen plats.

Mediabevakning i dag är starkt kopplat till att generera läsare, och då behövs det skandaler. Vare sig det är frikyrkligt kristna, en stackars politiker eller både och; journalistkåren ser naturligtvis intresset i att generera så många klick som möjligt. Det är så det fungerar.

Men det här sker på bekostnad av en konstruktiv debatt. Istället för förståelse och tolerans så skruvas tonläget upp så att alla parter måste försvara sig med näbbar och klor, och polariseringen mellan frikyrklighet och det övriga samhället ökar ännu mer.

Medier har givetvis inget att förlora på en hätsk debatt, tvärtom. Nu ser jag därför anledning att blåsa nyans i en fråga som jag är någorlunda insatt i. Betänk följande:

En församlingsmedlem delar inte per automatik sin församlings informella praktik och syn på till exempel HBTQ-personer. Det finns ingen uttalat HBTQ-ställningstagande som man kan stämpla på Svantesson, på grundval av medlemskap i Kristet Center.

Sören Juvas från HBT-Socialdemokraterna uttrycker det: ”Att sätta en homofob i regeringen är ett slag i ansiktet på alla HBT-personer i vårt land” (QX.se). Jag förstår oron, och frestelsen att stämpla ”homofob” i pannan på Svantesson. Men låt mig klargöra.

Elisabeth Svantesson är inte någon homofob. En homofob bör rimligen besitta extrem aversion gentemot homosexuella, och det stämmer inte alls in på Elisabeth. Hon har åtminstone inte visat någon extrem aversion gentemot mig, och jag har inte känt av någon avsmak i vår kontakt. Snarare värme och ett starkt politiskt engagemang, som jag beundrar (trots min egen vänsterorientering).

Jag menar så här: Att inte låta en bekännande kristen ta plats i regeringen på grund av dennes tro vore direkt ett slag i ansiktet på kristna i vårt land, och det skulle sända signalen att deras tro ska döljas, och att de ska skämmas för den.

Elisabeth Svantesson måste som arbetsmarknadsminister självklart hedra uppdraget även när det gäller de insatser på arbetsmarknaden som syftar till att förbättra situationen för HBTQ-personer. Det vet hon om, det vet jag om, det vet vi alla om. Men ska hon inte få ha sin tro med sig? Ska man inte kunna få förändra och förädla ståndpunkter man tidigare intagit, utan att direkt ”korsfästas”?

Jag hoppas att vi alla vill ha ett land där ingen behöver dölja varken sin tro eller sin sexualitet, eller för all del något annat som kan anses anskrämligt. Jag menar att vägen dit går via försoning och förståelse, en process som är långsam och svår, men ger tiofaldigt högre utdelning än den vägen som majoriteten av journalister, politiker, kristna och HBTQ-representanter gör i dag. Vågar vi ge henne en chans?

Isak Fearon

Följ ämnen i artikeln