Men varför kan hon inte bada?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-10
Maria Hagberg och Inger Stark: ”Sätt ner klacken och vägra ett könssegregerat samhälle”
Bilden etsar sig fast, tre muslimska unga flickor som inte får lära sig simma!
Ett kort Rapportinslag nyligen som handlar om att nu ska simkunskap skrivas in i betyget och nu ska simkunskap utgöra inträdeskrav till gymnasiet.
I inslaget intervjuas tre flickor som inte kan delta i simundervisningen tillsammans med sina klasskamrater. Hur ska det gå?
Reportern är upprörd, flickorna är ledsna. ”Ibland, på sommaren, vill vi också kunna gå till stranden och sola och bada”, säger någon av flickorna. Ja, det förstår reportern, det är klart.
Men den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.
Nästa scen i Rapportinslaget. En glad och nöjd rektor från en grundskola. Han har ”löst” problemet. ”Simhallen töms på alla av manligt kön under någon/några timmar och en kvinnlig simlärare anställs”, berättar han. ”Det kostar en del men det är det värt,” säger den nöjda mannen. Nu får även de tre muslimska flickorna lära sig simma.
Ingen problematisering, inget ifrågasättande av att tre unga flickor inte får vistas i närheten av pojkar på stranden eller i badhuset. Som tv-tittare ska man förstå att självklart kan inte muslimska flickor och kvinnor umgås med pojkar och män – och vi ska acceptera det?
Vad har hänt med 70-talets krav från kvinnorörelsen, rätten till den egna kroppen? Vi kämpade oss till rätten till abort, preventivmedel, sexualundervisning och att ett nej alltid är ett nej. Vi fick efter lång kamp en riktigt skaplig sexualbrottslag och ett påtvingat samlag var ett påtvingat samlag även inom äktenskapet. Dessutom kom jämställdhetslagen och med den myndigheten Jämo.
Som gamla feminister är vi stolta över kampen och utvecklingen. Vi vill ha mer jämställdhet – inte mindre som verkar vara utvecklingen ovan.
Polen, tidigare ett föregångsland för vår abortlag, har förbjudit abort med Katolska kyrkans goda minne. Kvinnor som förmedlar eller genomför abort eller delar ut abortpiller fängslas i Polen i dag.
Unga kvinnor i Sverige som utsätts för hedersrelaterat våld berättar om tvångsäktenskap med främmande personer och därpå påtvingade samlag. Kvinnorna berättar också att de är förbjudna att delta i sexualundervisning och i aktiviteter där motsatta könet är med. De berättar om påtvingade gynekologiska undersökningar och operationer av mödomshinnor som inte finns.
Vi som möter detta dagligen, och är feminister sedan länge, undrar verkligen vart utvecklingen är på väg. Det finns klart uttalat i FN:s konventioner och i CEDAW om rätten till vår kropp. Sverige har skrivit under det.
Gäller det inte längre – eller ska vi göra som många andra länder gör runt om i världen för att försvara kvinnoförtrycket: ha dubbel bokföring vad gäller mänskliga rättigheter?
Med förvåning och skräck ser vi att de krav vi slogs för på 70-talet och framåt plötsligt inte gäller flickor och kvinnor med annan etnisk och/eller religiös bakgrund.
Vi går med stormsteg mot ett könssegregerat samhälle. Ett könssegregerat samhälle av en typ vi inte har haft i modern tid i Sverige.
Så, antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja!
Dagens debattörer
Inger Stark
58 år, Stockholm
administrativ assistent
Maria Hagberg
50 år, Höganäs
utbildare och föreläsare
------------------------------------
Feminister och initiativtagare till Nätverket mot hedersrelaterat våld