Kontantlösa samhället slår mot de fattigaste
Forskare: Cyniskt att ta ifrån människor deras enda sätt att betala
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-02-13
DEBATT. Har kontanterna en plats i det digitaliserade samhället? Och för vem i så fall?
Medan handeln och tjänstesektorn övergår till kontantfria betalningar pågår en diskussion om de fysiska pengarnas vara och icke-vara.
I en global jämförelse är kontantanvändningen rekordlåg i Sverige och för de flesta går det smidigt och snabbt att betala med kort eller Swish. Men inte för alla.
Det är känt att vissa grupper inte är bekväma i detta nya betalningslandskap. Ofta nämns svårigheter för äldre och funktionsnedsatta att orientera sig i det nya.
Men det finns också de som står helt utanför: de som av ekonomiska och sociala skäl är beroende av kontanter.
Den tydligaste indikatorn på kontantberoende är nämligen varken ålder eller funktionsnedsättning, utan fattigdom. När det i praktiken blir omöjligt att betala med kontanter, så lämnas de ekonomiskt sämst ställda därhän.
Att det är en oacceptabel konsekvens borde vara självklart.
Vilka är de kontantberoende? Och vad gör digitaliseringen av betalningsmarknaden med deras vardag? I ett forskningsprojekt vid Lunds universitet pratar vi med de som få andra pratar med: de som är för fattiga för den digitala ekonomin.
I en debattartikel i SvD skriver fyra forskare att ”det är naivt att tro att utvecklingen mot ett än mer kontantlöst samhälle går att stoppa”. Artikelförfattarna vill uppmärksamma kontantlöshetens baksidor, men delar ändå den vanliga föreställningen att förändringen är ostoppbar, en naturlag att forma sig efter.
Men hur betalningsmarknaden ser ut är en följd av politiska beslut, teknisk implementering och val som människor gör. Vi som samhälle kan forma, bromsa och anpassa den för att ta till vara allas behov.
Så varför gör vi inte det? Kan det vara för att de negativa följderna drabbar de som saknar en politisk röst, de som en ekonomiskt etablerad och digitalt bevandrad medelklass sällan möter? De försumbara.
I debatten nämns de i förbifarten, som del av ett ansiktslöst kollektiv av digitalt obevandrade. För att alls få uppmärksamhet bör problem gå att lösa med mer och bättre teknik. Eller it-kurser.
Men om du är kontantberoende för att du inte har råd med en smart telefon, saknar officiell inkomst och inte accepteras som bankkund, eller inte har en fast adress dit ett bankkort kan skickas, så är det den ekonomiska marginaliseringen som är problemet. Att vi som samhälle accepterar fattigdomen och dess konsekvenser är illa nog.
Att vi också tar ifrån de fattiga deras enda sätt att betala är en cynisk orättvisa.
Valfrihet är en omhuldad princip i samhället. Men valet att kunna betala kontant varken värdesätts eller erkänns, eftersom den ekonomiskt välbeställda klassen inte har detta behov.
Våra samtal med ekonomiskt utsatta personer visar att de inte bara är utelåsta från det alltmer digitaliserade samhället, utan även inlåsta i en ekonomi som ger dem allt färre val.
Många vi talat med vittnar om ett liv i en krympande kontantbubbla, avskild från och osynlig för den officiella ekonomin där de enda pengar de har inte räknas som betalningsmedel längre.
En rimlig rättviseprincip är att beslut, lagstiftning och policyförändringar utvärderas utifrån vilka konsekvenser de får för de sämst ställda. Om de negativa konsekvenserna av en utveckling bara drabbar de redan mest utsatta, då måste samhället reagera.
Det är orättfärdigt att de som sorglöst lämnas därhän i racet mot en digital framtid är de som redan har det allra sämst. Den som på grund av fattigdom och socialt utanförskap inte kan vara en del av den digitala betalningsmarknaden hjälps inte av teknologisk utveckling, hur smart den än är.
Lena Halldenius, professor i mänskliga rättigheter, Lunds universitet
Moa Petersén, docent i digitala kulturer, Lunds universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.