ESC pumpar ut Rybak-succéer
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-26
Jaha, nu börjas det igen. ”Lägg ner, skiten”, ”Eurovision är död”, ”sämsta låtarna någonsin”. Samma visa varje år i slutet av maj, lika säkert som jordgubbar är svindyra till midsommar och att jultomten kommer på julafton.
Visst var det flera nummer igår som var pinsamt dåliga – Makedoniens gubbsjuka snusk till exempel – men ännu mer pinsamma är kritikerna som varje år rapar samma dynga utan att skämmas.
Förra årets superseger av Alexander Rybak, som fick en jättehit i Skandinavien, Östeuropa och de före detta Sovjetstaterna borde vara bevis nog för att Eurovision song contest fortfarande i allra högsta grad är en musiktävling att räkna med. Och isländska Yohannas ”Is it true” som kom tvåa förra året spelas fortfarande på svenska radiokanaler.
Det finns såna hits med i år också. Redan igår hörde vi Belgiens Tom Dice sjunga ”Me and my guitar”. Isländska Hera Björks ”Je ne sais quoi” kommer spelas på alla schlagerdansgolv och gayklubbar över Europa i sommar. (Jag tänker dra med mig Markus Larsson upp på dansgolvet, det kan ni lita på!) Tysklands Lena sjunger ”Satellite” på lördag och har redan börjat klättra på svenska iTunes-listan. Låten kan bli årets stora musikaliska hit som kanske inte tar sig till topp fem i tävlingen. (Lex Kate Ryan som åkte ut i kvalet med sin ”Je t'adore” trots att den redan var en radiohit över hela Europa).
Men varför klagar folk då? Ja, av samma anledning som svenskar alltid tycks njuta av att trycka på nej-knappen i nätundersökningar. Vill man att någon ska säga något negativt vet man vem man kan ringa. Bert Karlsson har avskytt Eurovision i åratal, Alex Schulman skulle hellre äta upp sin dotters använda blöjor än säga något positivt om schlager och Markus Larsson, ja älskade Markus Larsson vill ha ”kvalitetsmusik” i stil med Bob Dylan och Bruce Springsteen. Det brukar han få i ESC tack vare franska deltagare som Sebastien Tellier eller förra årets Patricia Kaas, men i år har de uteblivit och då tycks han bli bittrare än vanligt. Roligt bitter, men ändå.
Samtidigt sitter miljoner svenskar och hundratals miljoner över hela världen bänkade framför världens näst mest sedda tv-program (superbowlfinalen är enda som har fler tittare världen över). Några, de som också klagar högljutt, älskar att få spy galla över sändningen, artisterna, låtarna och scenshowen. Andra, majoriteten, väntar på att få hitta årets stora hits, egna favoriter och fantastiska kalkoner att skratta med och åt.
Det enda jag är ledsen över i år är jag inte kan vara på plats i Oslo och se årets allra största tv-fest på plats. Men på lördag har jag tagit ledigt, bänkar mig på svenskpuben Harcourt Arms i London och hejar som en tok på Anna Bergendahl, Irlands Niam Kavanagh, Islands Hera Björk och Kroatiens Feminnem.
Framför tv:n har jag sällskap av hundratals miljoner andra som älskar att älska, och några som älskar att hata, den här tävlingen.
Torbjörn Ek