Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ludvig, Love

"Svik inte det ryska folket"

Tre fackliga företrädare: "Det indragna Sidastödet kan bli ödesdigert – för oss alla"

I måndags skickade jämställdhetsdepartementet ut ett pressmeddelande där man förklarar att man med oro ser på utvecklingen i Ryssland med anledning av attackerna mot en HBT-demonstration i Moskva.

Detta är intressant med tanke på att den svenska regeringen är i full färd med att avveckla biståndet för demokratiutveckling i Ryssland genom enskilda organisationer.

Var finns logiken?

Regeringen tycker att Ryssland är ett så pass rikt land att något bistånd inte är nödvändigt. Man lutar sig på de regler OECD-länderna har gällande vilka länder som kan få bistånd.

Men biståndsminister Gunilla Carlsson har inte heller försökt driva på att OECD ska godkänna stöd till det civila samhället i länder med demokratiunderskott.

I stället ivrar hon för att bistånd ska få användas till utbildning av soldater och till skuldavskrivningar. Varför?

Regeringens nya biståndspolitik stöder president Putins önskan om att hindra utländska ”krafter” – i det här fallet fackföreningar och andra folkrörelser – att stötta sina ryska motsvarigheter. Putin är inte intresserad av att ha fria och oberoende organisationer i landet.

Vad vill då den svenska regeringen?

Kanske är det så att oberoende journalistik, ett civilt samhälle och starka fackföreningar rimmar illa med de ekonomiska intressen som svenska storföretag har i Ryssland?

Sanningen om läget i Ryssland handlar inte i första hand om energitillgångar utan om det drastiskt försämrade klimatet för mänskliga rättigheter, inte minst i arbetslivet.

En ny lag, som ännu inte trätt i kraft, ger staten möjlighet att förbjuda organisationer som anses utgöra ett ”hot mot nationen”. Yttrande- och pressfriheten respekteras inte. Journalister hotas, förföljs och mördas utan att de skyldiga ställs inför rätta.

Det ryska journalistförbundet tvingades nyligen utrymma sina lokaler på order av de ryska myndigheterna som behövde lokalerna. Men den verkliga anledningen var sannolikt att myndigheterna försökte hindra genomförandet av den världskongress för journalister som hölls i Moskva den 28 maj.

Arbetsmarknaden har snabbt privatiserats och många starkt antifackliga multinationella företag har etablerat sig i Ryssland. Den nya arbetsrättslagen från 2002 har gjort det lättare att avskeda anställda och svårare för fackliga organisationer att förhandla. I princip är alla strejker nu, enligt den nya lagen, illegala.

Fackligt aktiva svartlistas, trakasseras och sägs upp. Listan över kränkningar av fackliga rättigheter i Ryssland blir allt längre för varje år.

De ryska fackföreningarna, som fortfarande lider av arvet från Sovjetunionen, har liten erfarenhet av att försvara löntagares intressen men är ändå den part på arbetsmarknaden som kan vara en motvikt mot det råa utnyttjandet av människor. Majoriteten av den ryska befolkningen lever i skriande fattigdom. I den offentliga sektorn är lönerna så låga att de inte går att leva på. Fattigdomen ökar snabbt och de sociala skyddsnäten har nästan helt försvunnit.

Genom kollektivavtal kan företagens vinster fördelas mer rättvist. Kanske är det också därför som tyska regeringens motstånd mot byggandet av demokratiska och medlemsstyrda fackföreningar i Ryssland är så tydligt?

När den svenska regeringen nu fasar ut biståndet till det civila samhället i Ryssland innebär det i praktiken ett stöd till den anti-fackliga utvecklingen i landet. Och tempot är svindlande. Utan någon som helst hänsyn till verksamheten ska allt avvecklas under 2008. Viktiga processer stoppas abrupt, spirande organisationsutvecklingar avstannar och utbildning av medlemmarna i deras mänskliga rättigheter försvåras.

Ett fungerande civilt samhälle är en viktig förutsättning för en hållbar demokratiutveckling i ett land. Och en hållbar utveckling av demokratin i Ryssland är nödvändig, inte bara för att den ryska befolkningen ska få en dräglig levnadsstandard och kunna leva i ett land som respekterar deras mänskliga rättigheter. Det är också nödvändigt i ett internationellt politiskt perspektiv. Sverige, som ett av Rysslands grannländer, borde vara det land som bäst inser detta.