Statens bolag = folkets pengar
Dick Kling: Vi har byggt upp bolagen – vill staten sälja, ge pengarna till folket
Sverige har fått en ny oppositionsledare och sedan ett halvår en ny statsminister.
Tänk om vi också kunde få en ny politisk debatt. Inte en debatt där Fredrik Reinfeldt pratar jobb och miljö och Mona Sahlin miljö och jobb, och båda får anstränga sig för att finna några meningsskiljaktigheter. Utan en debatt om en fråga där det finns tydliga alternativ och där alla människor verkligen berörs i sitt dagliga liv. Och en sådan fråga finns!
De statliga företagen är sammanlagt värda minst 75 000 kronor per svensk. Det är den insats som vi alla har i ett politiskt spel där regeringen vill sälja de statliga företagen och använda pengarna till att betala av på statsskulden. Socialdemokraterna vill att staten ska behålla företagen.
Meningsmotsättningarna har blivit en rätt trist debatt om vilket som är bäst för staten. Men de borde handla om vad som är bäst för svenskarna.
Vanliga människor i Sverige lever helt utan ekonomisk buffert. Nästan var tredje svensk är skuldsatt eller helt utan kapital.
Om man bortser från värdet av ett eventuellt eget boende har 80 procent av svenskarna ingen förmögenhet.
Det märks också i vardagslivet. Den som handlar i slutet av månaden behöver inte trängas i butikerna. Och när skatter eller bidrag ändras med några hundra i månaden är det många familjer som upplever att den ekonomiska balansakten hotas. I andra jämförbara länder ser det helt annorlunda ut. Vår finska granne har en dubbelt så stor förmögenhet som den genomsnittliga svensken. Den genomsnittliga engelsmannen har fyra gånger så stor förmögenhet och italienarens förmögenhet är sex gånger så stor.
I Sverige har vi avstått från att bygga upp egna förmögenheter och i stället betalat skatt så att staten kunnat ta hand om förmögenhetsuppbyggnaden. Det har gjort den till Sveriges största företagsägare.
Om staten nu inte längre vill förvalta våra bolag vore väl det naturliga att de delades ut till svenska folket.
Bara med de försäljningsplaner regeringen har i år ligger cirka 20 000 kronor per svensk på bordet. De kan användas för att amortera statsskulden vilket skulle minska räntebetalningarna på den med cirka 70 kronor per månad och svensk.
Eller också kan pengarna delas ut till oss svenskar som ytterst äger de företag som ska säljas. Det skulle ge en tvåbarnsfamilj en klumpsumma på 80 000 kronor – skattefritt!
Är det viktigaste för den familjen verkligen att regeringen betalar av på statsskulden?
Alla prognoser visar att den svenska statsskulden snabbt minskar även utan att staten använder intäkterna från företagsförsäljningar till amorteringar. Dessutom har staten redan i dagsläget tillgångar som är betydligt större än statsskulden. De flesta svenskar som äger en bostad accepterar att ha ett lån på den. Det är inte konstigare att staten har lån på sina tillgångar.
Politiska debatter gäller ofta knepiga tekniska frågor. Hur skapar vi fler jobb? Hur minskar vi negativa miljöeffekter? Men målet råder det ingen oenighet om – fler jobb och bättre miljö.
Men när det gäller de statliga företagen är inte de tekniska frågorna det knepiga. I stället gäller det att bestämma vilket mål som är det viktiga: att förbättra hushållens ekonomiska rörelsefrihet eller att förbättra statens ekonomiska rörelsefrihet.
Hittills har regering och opposition mest intresserat sig för statens ekonomiska rörelsefrihet. Den begränsningen innebär en fantastisk möjlighet för en politiker som inser att hon eller han är ett ombud för folket.
Vem blir först med att inse att det är häftigt att ge hushållen en ekonomisk rörelsefrihet? Ska folkpartiet ta chansen att börja förverkliga förra finansministern Anne Wibbles vision om en årslön på banken? Vill de nya moderaterna förverkliga de gamla moderaternas idéer om privat ägande? Ska kristdemokraterna ta chansen att stärka familjens ställning eller centerpartiet decentralisera ägandet till hushållen? Eller kommer regeringen att lämna fältet fritt för Mona Sahlin att återknyta till socialdemokratins rötter där en egen ekonomisk trygghet för vanliga arbetare var något eftersträvansvärt?
Dagens debattör
