För oss går gränsen vid våldtäktssånger
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-04-20
Supportrarna om läktarkulturen: Nu uppmanar vi våra fotbollsvänner att ta ställning
Vi är många som älskar fotboll och supporterkultur. Det märks särskilt när det har varit premiär i allsvenskan och superettan. Tusentals supportrar runt om i landet har firat att lagen går in i en ny säsong.
Vi som delar intresset för fotboll vet hur fantastik gemenskapen på och runt matcher är. Att publiken blir mer och mer blandad för varje år som går är också tydligt.
Men i kölvattnet av premiärmatchen mellan Hammarby och Halmstads BK uppstod det en diskussion om utrymmet som vi delar på fotbollsarenor runt om i Sverige. En våldtäktsanmälan, där förundersökningen lades ned efter ett par dagar, satte supportrar i en situation där vi tvingades till diskussion.
Debatten väckte starka känslor. Många av oss som kämpar för att få bort de överdrivna skräckbilderna av supporterkultur som målas upp i medierna, förstod att händelsen skulle stärka schablonbilden av läktarkultur som något farligt för kvinnor.
För andra, som under åren stängt av känslor av obehag när det sjungits sexistiska våldsramsor på läktaren – blev det ett uppvaknande.
Att stå på en fotbollsläktare är en fantastisk upplevelse. Läktaren är en plats där det är tillåtet att uttrycka känslor öppet.
Det är bra men gör det också enkelt att sopa mer problematiska känslouttryck under mattan. På arenan är alla för upptagna med att uttrycka känslor kring lagets framgångar och missar att djupare analysera varje uttryck och värdering.
Det sker så klart förändringar.
Rasistiska ramsor började försvinna från läktarna i slutet av 90-talet då fotbollen populariserades och medvetenheten ökade.
Men när det gäller sexistiska uttryck har vi inte kommit lika långt. Det är många gånger supportrar bitit ihop när hundratals grannar på läktaren sjunger om fittor och kukar och i värsta fall faktiskt våldtäkter.
Vi som står bredvid har, precis som de som hetsar, rättfärdigat med att tänka att det är skämt och tradition. Ett sätt att vara hård, att dissa motståndarlaget och etablissemanget. Våldtäktsramsorna är självklart inte uppmaningar till våldtäkt i egentlig mening. Det är saker man häver ur sig under fotbollsmatcher bara. Vi biter ihop. Vi slätar över och tolkar välvilligt för att få se vår fotboll och vara en del av den positiva supporterkulturen som vi älskar. Vi stämmer upp i annan sång och hoppas på att överrösta det vi inte vill höra från de våra.
Vi är många som inte riktigt orkat ta snacket om det här. Men efter säsongspremiären kände vi att det inte längre finns något försvar för att hävda sin rätt att sjunga sexistiska våldsramsor på våra arenor.
Det är en realitet att det i dag finns tusentals kvinnliga supportrar och barn som utgör en stor del av fotbollspubliken. Speciellt i storstadsklubbarna. Det finns också många män som inte vill vara en del av den kollektiva sexismen. Ingen av oss söker och kräver censur eller förbud men när man sjunger om våldtäkt i stora grupper går det över en slags gräns för många av oss.
Vi vet att de allra flesta supportrar arbetar hårt för att framhäva den positiva supporterkulturen. Men det finns också ett överslätande, och en ovilja att ta ansvar, i fotbolls–Sverige. Vi uppmanar därför våra fotbollsvänner att ta ställning. Vi uppmanar också klubbarna och supporterorganisationerna i bredare bemärkelse att jobba hårdare för att göra fotbollen och supporterkulturen som vi alla älskar till en angelägenhet för fler.
Med det menar inte vi att läktarkulturen bör bestå av silkesvantar och gullegull. Det är känslor och kärlek och så ska det vara. Men är vi systrar och bröder, då får vi visa det också.
Ulrica Nordström
Marielle Nakunzi
Kajsa Söderström
Max Tegman
Jonathan Bucht
Ulric Jansson
Hammarbysupportrar
FOTNOT: Vi har rundat av diskussionen för idag. Följ debatten på twitter #systrarochbröder