SD är inte längre det parti jag gick med i
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-02-21
Debattören: Toppstyrning gör att ledningen tappat kontakten med väljarna
Det är aldrig lätt att ta stora beslut, men mitt avhopp från Sverigedemokraterna är väl övervägt. Den politik som partiet för i dag stämmer varken med intentioner eller visioner som fanns när undertecknad valde att ingå i detta parti, och yttermera tillskjuta stora ekonomiska medel.
Det var med stolthet som undertecknad med långsiktighet och planering och som ordförande för SD:s valberedning, förde fram Jimmie Åkesson till ordförandeposten. Men den stoltheten avtog när hans närmaste män och deras beteenden framkom.
Den drivna politiken befäster den kommentar som alltid återkommer, att SD är och förblir ett enfrågeparti. Detta är inte bara ett påstående i medier, partiet inte har många andra frågor som är dess egna.
Partiets toppskikt har genom toppstyrning av den stora tillströmningen av nya, engagerade individer, och genom att utnyttja ren okunskap, lyckats befästa sina egna positioner via sina årsmöten och landsdagar. Det har kunnat genomföras genom att styra dagordningar och sätta streck i debatten – med detta arbetssätt har man lyckats tysta det stora flertalet.
Att ett parti kan göra ett lappkast, är egentligen inget man höjer ögonbrynen för. Men när man fjärmar sig så drastiskt från sina väljare och i synnerhet sympatisörer, som SD faktiskt gjort gentemot hela sin stabila plattform, då blir det inte bara märkbart utan även oroväckande.
SD har alltid varit ett parti byggt på ideellt arbete, men i riksdagsvalet 2010 och alla de uppkomna synergieffekterna det gav, fick många att visa sitt rätta ansikte. Samlingen vid köttgrytorna var påtaglig, med en hel del svågerpolitik och nepotism. Detta har de styrande inom partiet inte mäktat med att ta ansvar för.
Beslutet om nolltoleransen förra hösten blev en vändpunkt. Helt klart ska man hålla rent från extremister, men man skall agera konsekvent. Det går inte att sortera myror och låta elefanterna passera.
Alla partier bör tänka sig för vid interna diskussioner. Kunskap är ett kapital och det måste förvaltas på ett genomtänkt sätt. Demokrati innebär att man ska lämna utrymme för allas åsikter, och inte förkasta vissa för att en liten koncentrerad klick individer tycker på ett visst sätt.
Informationsspridning är A och O om detta flöde stryps, eller helt stannar av, faller vilken organisation som helst. Det är detta som sker inom SD i dag.
Ett partis styrka skall alltid vara att kontakten med den enskilda medborgaren. Den måste bibehållas och vårdas med omsorg, annars stagnerar eller man kan rent av förlora verklighetsförankringen.
Därför är det för mig det inte det speciellt märkvärdigt att återvända till en politik som förr varit en ledstjärna i hela ens vuxna liv. Det nygamla kan uppfattas som en befrielse från det som man en gång trodde på, och därmed kanske ett betydligt lättare sätt att förmedla en politik, byggd på faktiskt innehåll och inga uppdiktade fenomen helt utan förankring med verkligheten.
Att gråta över spilld mjölk hör inte det politiska livet till, utan nu gäller det att återigen ta tag i frågorna och använda svenska folket som bollplank och förhålla sig jordnära i alla frågor.
Det är nog så att undertecknad inte är ensam i denna situation, och SD inte är det enda parti som hämmar sina engagerade politiker. Men någon gång är måttet rågat och man kan bara knyta näven i lomman tills det gör ont.
Alla med en annan övertygelse borde befria sig, ett politiskt uppdrag är inte livslångt. Men man kan likt kattungen få upp ögonen för verkligheten och börja agera därefter.
Allan Jönsson