Män blir hotade av att inte behövas

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-06

Flator behöver inte män, varken sexuellt eller annorstädes. Det, om något, utmanar patriarkatet, skriver Ulrika Dahl som föreläser om sexualpolitiska och feministiska frågor.

I går hyllade Regina Lund mannen med en kärleksdikt i vår debattserie Den svenska mannen. I dag skriver Ulrika Dahl, som är lesbisk, om att inte behöva mannen, varken till sex eller annat.

– Ibland är de lite gulliga, männen. Nästan rörande i sin övertygelse om sin egen förträfflighet, skriver hon.

Den vältränade basketbaben i dörren skakar på huvudet.

– Tyvärr, säger hon, det är bara för tjejer.

Tre apraka snubbar i märkesjackor stirrar oförstående på henne.

– Vadå? Får vi inte komma in? Hundratals tjejer dricker drinkar bara centimeter därifrån. Det är ofattbart: förnekad inträde när man är Guds gåva till kvinnorna.

– Ha en trevlig kväll, killar, säger baben och stänger dörren.

Men medlemmarna av det första könet kan inte acceptera. Med det krossade manliga egots logik finns så bara en sak att göra i detta ögonblick: moona dem! Brudar som inte bekräftar män sexuellt förtjänar straff, förnedring, ibland som bekant även våld. Men flatorna har fullt upp med att ragga på varandra. Att tre fulla svennar visar upp sin utrustning och trycker sina finniga rövar mot rutan är totalt ovidkommande. De kunde inte bry sig mindre.

Jag har ofta tänkt

på denna kväll när jag varit i ”kvinnoseparatistiska” sammanhang dominerade av heteros. Där är männen liksom alltid närvarande i sin frånvaro. Precis som i jämställdhetsfeminismen är det ett evigt prat om den manliga normen och om de goda papporna och de onda våldtäktsmännen. Flator behöver inte män, varken sexuellt eller annorstädes. Det, om något, utmanar patriarkatet.

Tillhör man kategorin femme-inistiska flator med svaghet för maskulinitet – ja, alltså främst när den besitter andra kroppar än det första könet – är det dock inte alltid ett val om man ska ha en sexuell ”relation” till männen eller ej. Älskar man kortkort och nätstrumpor får man räkna med att bli sexualiserad och ses som farlig. Ju mindre man bryr sig om männen, desto mer vill de nämligen ha, veta och undersöka.

Sensommarbröllop i en svensk småstad. Kyrkbröllopet komplett med traditioner och ritualer är tillbaka som det yttersta beviset på Den Sanna Kärleken. Vi är väluppfostrade medelklassbarn min dejt och jag, vi har följt dresscoden. Jag har klänning, hon har kostym. Vi är varken kristna eller särskilt intresserade av äktenskap som bekräftelse och samlevnadsform, vi ler mest när prästen predikar om den allra heligaste och bästa formen av kärlek där guess who ska ”tjäna” och ”ära”? Värre blir det sen. Inga förutom två norrmän i folkdräkt pratar med oss de första två timmarna. I heterokärlekshyllandet bygger bordsplacering naturligtvis på varannan klänning, varannan kostym i normativ mening. Min dejt – som ju ”är tjej” men som inte bara har kostym utan ofta passerar som man – är inte så poppis mellan två andra kostymklädda. Är det en kvinna? Yikes – hon beter sig ju inte så. Är det en man? Yikes – det är ju nästan ännu värre. Ställd inför denna oklarhet rasar alla sociala regler. Männen väljer en klassisk lösning för homofobihantering: mucka gräl. Min dejt ignorerar dem och än värre, har på två röda charmat alla damerna vid bordet.

Två långbord bort, utan min dejt är jag plötsligt så rätt som man kan bli – för jag har klänning. Bordsherren är en dyster ung man som inte säger mycket. Mellan skålar och tal (tjejerna snyftar, fnissar och pratar flickminnen med bruden, killarna dunkar ryggar och pratar mandomsprov med brudgummen) frågar jag när det blir hans tur. Efter fem glas vin lossnar tungan äntligen från gomseglet och han anförtror: det är flickvännen som absolut vill att de ska gifta sig. För honom kunde det kvitta. Han suckar uppgivet. Kataloger och ett ständigt prat om den viktigaste dagen i en flickas liv. Om ring, klänning och fest. Killen tycker det är bra som det är. Ja, de brukar ju tycka det. Det är inte första gången. Av nån anledning vill heteromän, särskilt förfriskade såna, ofta prata ut om sina sexliv, relationer och kvinnor med mig. När jag lyssnat och ställt frågor och lett en stund så BAM! kommer inte sällan en liten invit. De är så förutsägbara, männen.

Kanske lockar det ouppnåeliga. Vissa män leker räddare, de söker efter ledtrådar. De vill då ofta veta om ”någon man varit dum?” Som om det vore den enda förklaringen. Eller: flirt och ja tack till drinken, då är man väl ”egentligen” hetero? Hardly. Men jag kan reglerna och ibland roar de mig.

Medan jag bättrar på läppstiftet kommer min dejt förbi med en konjak och en kyss på kinden. Bordsherren ser störd ut. Han ställer så tiotusenkronorsfrågan: Är det alltid en som är mannen i förhållandet? Mitt svar drunknar i nästa allsång – killar för sig och tjejer för sig: Visst – och ni pippar alltid i missionärsställning, eller?

Jag förstår att heterokvinnor

charmas av butchar: de har ju allt. Gentlemannamanér, kvinnotycke, pojkaktighet, kostym. Helt utan det störiga, bräckliga manliga egot och den totala okunskapen om något annat än sig själva. Femmens njutning står dessutom alltid i centrum. Men OK, jag är inte helt fientligt inställd till kuken. Ibland är de lite gulliga, männen. Nästan rörande i sin övertygelse om sin egen förträfflighet. Jag kan gärna vara femme fatale och relationsexpert. Men de blir aldrig annat än perifera. Som en finnig mansröv tryckt mot en ruta på en flatklubb.

Ulrika Dahl (Stolt Norrlandsfemme-inist i Fjollträskexil älskar könskrigare utklädningslådan och att åka motorcykel. Skriver föreläser och organiserar kring sexualpolitiska och feministiska frågor. FD i kulturantropologi vid UC Santa Cruz också.)