Rymden är för alla
Waldemar Ingdahl: Ge tillbaka människorna tron på rymden som möjligheternas plats.
I dag ska astronauten Christer Fuglesang åka till den internationella rymdstationen ISS. Det är trist att det är först nu som den förste svensken färdas upp, och Fuglesang blir bara den 455 människan i rymden efter Juri Gagarins resa 1961. Det är lågt, bara mellan 1908 och 1910 utbildades 1.000 flygpiloter som jämförelse.
De stora förhoppningarna på rymdfarten som man hade på 60-talet har kommit på skam, och månlandningarnas framgångar försvann från allmänhetens medvetande. Man tänker ännu på samma sätt som under rymdkapplöpningens dagar, där rymden fortfarande är en plats för statliga rymdstyrelser, storföretag och machomän av ”det rätta virket” men med liten praktisk nytta. Det talas om kris för rymdforskningen med minskade anslag och stora budgetunderskott. Även om Fuglesang skall utföra några experiment är det främst av PR-skäl han sänds upp. Vad ger det oss egentligen att en svensk äter älgbiff och lyssnar på ABBA i rymden? Vi är 18 år efter Afghanistan med att sända upp en människa i rymden.
Rymden borde i stället demokratiseras, och komma oss alla till nytta. Rymden är en plats, inte ett projekt.
Rymdfarten i dag liknar mycket hur det såg ut för flyget på 1920-talet. De stora flyghjältarnas tid var över, man hade problem att utveckla ett fungerande och hållbart bruk av luften. Trafikflyget stod stilla då flygbolaget ofta ägdes av flygplanstillverkarna, vilket inte byggde upp en fungerande infrastruktur. Då satsade välgörare pengar på flygtävlingar, som när Charles Lindbergh flög över Atlanten, och man skilde åt tillverkarnas roll från beställarnas. När mecenaternas tid tog slut byggdes flygplatser, och mer konkurrens uppstod gradvis mellan flygbolagen och nu kan vi enkelt och billigt flyga över hela världen.
Miljardärer som Richard Branson har satsat stora pengar på rymdforskning, men deras intresse kommer också från en förhoppning att göra goda investeringar. Det öppnar för ett kanske inte så glamoröst men nödvändigt byggande av infrastrukturer, organisationsformer och affärsidéer likt det som tog flyget från sensation till vardag. Om ett år kan man flyga som rymdturist från Kiruna med Bransons bolag Virgin Galactic. Biljetten kostar 1,5 miljoner kronor men prispressen öppnar för fler att resa, och det handlar då inte längre om elitprojekt som Fuglesangs rymdfärd.
Dessutom har andra lönsamma bruk tillkommit, främst på satellitområdet med telekommunikation, spårning och datainsamling. Det har blivit allt vanligare att små grupper skickar upp ”läskburkssatelliter” för olika experiment. Här skulle man kunna utveckla en ”allemanssatellit”, för att öppna upp för fler kommersiella användningar. Att det nu finns så triviala användningar som GoogleEarth, där satellitbilder används för att skapa lättillgängliga kartor, visar att nyckeln till att odla förnyelse är att göra det lätt att börja och skydda experimenterandet.
Ett bra sätt att stimulera experimenterande är att instifta priser. Till skillnad från de stora projekten ger dessa priser utrymme för många misslyckanden. Fler företag och organisationer än Rymdbolaget och Rymdstyrelsen engageras, och de måste visa resultat för att vinna. Då entusiaster kan konkurrera på bättre villkor, skulle det kunna skapa en folkrörelse för rymden som den i USA.
Det är när allmänheten tar över rymden, och människor ser möjligheten att själva förverkliga sina drömmar där, som den betyder något för oss. Mikrosatelliter, rymdturism och små pristävlingar är inte lika glamoröst som nationella projekt, försvarssatsningar och Fuglesang – men de tar vara på våra förutsättningar bättre och engagerar människor för att bygga en hållbar utveckling av rymden.
Dagens debattör
