Valet 2022 präglades av klimatförnekelse
Debattören: Tänk om statsministern kunde hålla tal till nationen om klimatkrisen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-09-17
DEBATT. Statsministern tittar koncentrerat in i tv-kameran och inleder med allvarsam röst det väl förberedda talet till nationen.
I direktsändning får svenska folket höra att svåra utmaningar väntar och att stora uppoffringar krävs, inte minst för att skydda våra svagaste. Men om vi anstränger oss, tillsammans, så kan vi klara detta.
Föreställ dig nu att just det här talet handlar om klimatet, inte pandemin. Att alltfler ledande politiker, oavsett färg, kliver fram; villiga att föra en betydligt mer ambitiös klimatpolitik, i linje med Parisavtalet, och förklarar varför det är viktigt.
Föreställ dig också att debatten blir omfattande om det klimatneutrala samhället och hur vi kan nå dit med hänsyn till och respekt för olika människors och landsdelars intressen och behov.
Och att nödvändiga uppoffringar diskuteras, men också vilka vinster som kan göras: till exempel en bättre framtid för våra barn och barnbarn; och minskad risk för naturkatastrofer, vatten- och matbrist och klimatrelaterade sjukdomar.
Detta exempel är inte bara påhittat, utan dessutom starkt avvikande från vad vi såg både under och innan den just gångna valrörelsen – trots att många människor är oroliga, ser klimatfrågan som viktig och vill att mer ska göras.
I stället för konstruktivt klimatledarskap – det vill säga diskussion om problemet i hela dess omfattning, samt möjliga lösningar – fick vi under valrörelsen se exempel på helt andra förhållningssätt.
Framför allt förnekades krisen, till stor del.
Nästan samtliga partier och partiledare påstod sig ta klimatet på största allvar; men diskussionen snävades in till att i stort sett bara handla om att vara för eller emot kärnkraftsutbyggnad. Antagligen för att försöka visa handlingskraft och engagemang i frågan.
Problemet är bara att byggandet tar för lång tid, enligt energiforskarna. Och att krisen är betydligt mer omfattande och komplicerad än så.
Bekymmersam var också diskussionen om klimataktivism, som hettade till när aktionsgruppen ”Återställ våtmarker” ockuperade E4:an i Stockholm. De upprörda uttalandena var många, och Moderaternas Ulf Kristersson anklagade MP för att uppmuntra aktivism av detta slag, något som förnekades av språkröret Märta Stenevi.
Visst är det vettigt att diskutera civila olydnadsaktioner, hur de ska bemötas och eventuellt lagföras. Och visst är det förståeligt med upprördhet över aktioner där oskyldigas hälsa kan äventyras.
Men att låta denna diskussion ta sådan plats, när själva klimatkrisen fick så litet utrymme, är inte rimligt.
Flera debattörer har förundrats över klimatets undanskymda roll i valrörelsen (bl.a. Dagens Nyheters ledarsida). Men bör vi egentligen förvånas, när valdebatten fick denna utformning?
Jag avundas inte politikerna som nu har att leda oss genom en alltmer tilltagande kris. Klimatfrågan är genuint svår: vag, abstrakt, global, extremt långsiktig och ytterst komplicerad. Snabb och drastisk omställning krävs, av livsstilar såväl som hela samhällen.
Att (även) politiker nu reagerar och agerar mindre konstruktivt är förståeligt, och samtidigt djupt problematiskt.
Väljarna och deras oro lämnas därhän. Budskapet blir, mellan raderna, att det politiska systemet inte kan eller vill befatta sig med frågan. Självklart låter väljarna då annat styra röstandet, som brottslighet, integration och sjukvård.
När får vi se verkligt klimatledarskap? Hur länge dröjer det tills frågan får det utrymme den kräver, i en valrörelse? Och när håller statsministern tal till nationen, även om denna kris?
Per Adman, docent i statskunskap, Uppsala universitet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.