Landsbygdsväljarna skräms av miljöflum

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09

Po Tidholm: Därför kan MP aldrig bli ett riktigt alternativ för gamla centerväljare

Nu när Centerpartiet över­givit sina gamla kärnfrågor och blivit ett nyliberalt stockholmsparti borde väl Miljöpartiet få luft under vingarna på landsbygden? Men så enkelt är det inte. Miljö är inte samma sak på vischan som i stan.

Det kan verka märkligt, men ju närmare naturen man lever, desto­ mindre tycks det polit­iska intresset för den vara. Ändå är ju effekterna av miljöförstöring och klimatförändringar så mycket mer påtagliga på landet. Att vara bonde är förenat med större risker, och som jägare eller svampplockare lider du långt mer av det hårdindustrialiserade skogsbruket än den stockholmare som firar midsommar i Tällberg vartannat år.

Att bry sig om miljön har inte stått högt upp på dagordningen. Kanske handlar det om att värja sig mot de allt högre kraven. När den urbana medelklassen vill ha ekologiska morötter är det landsbygdsbefolkningen som ska leverera, liksom när de vill ha mindre kväve i Östersjön, högre ph-värde i sjöarna, el från älvar och vindkraftverk eller ett öppet landskap. Det är landsbygdsbefolkningen som ska ta miljöhänsyn medan den urbana medelklassen kan konsumera sig fria från skuld. De borstar rotsakerna från Ekolådan, åker etanolbil, ägnar sig åt eko­turism, röstar på Miljöpartiet och känner sig schyssta och friska. Men det är landsbygden som ska producera upplevelsen.

Bristen på politiskt miljö­engagemang bland landsbygdsbefolkningen bottnar inte i ointresse­ utan i andra perspektiv. Naturen, för den som brukar den, är sällan en andlig upplevelse. Naturen är tvärtom många gånger en motståndare. Striden har i alla år handlat om att förvandla natur till kultur, och i den kampen har Centerpartiet varit landsbygdsbefolkningens bundsförvant. Med sin nära koppling till LRF har de odlat­ det pragmatiska förhållningssättet till de gröna frågorna. Några tvingande åtgärder vill man inte ha.

Miljöfrågor är näringsfrågor på landet. Ekologi är en affärsmodell och biobränslen en möjlighet. Det är en hållning som tilltalar landsbygdsbon.

Men Andreas Carlgren har på sista tiden gått för långt i sin strävan efter frivillighet: skjut vargar så får de leva, tillåt valjakt så förbjuds den, släpp fram kärnkraften så blir den olönsam, slopa skatten på konstgödsel så minskar användandet. Centerpartiet har förlorat sin trovärdighet i stor­städerna, och ute i landet blir sprickan allt större mellan de gamla folkrörelseresterna och Stockholmscentern.

Men Miljöpartiet är, trots sin blocköverskridande smörgåsbordspolitik, inget riktigt alternativ för gamla centerväljare. Miljöpartister betraktar naturen som ett subjekt, ett väsen med en vilja som bör respekteras. Följaktligen bör medborgarna tvingas visa hänsyn: köra mindre bil, konsumera mindre energi, acceptera rovdjur och högre miljöskatter.

Sedan har vi Lázló Gönczi-faktorn­. På Miljöpartiets kongresser har den ungerska kärnfysikern med stort lockigt hår och skägg varit en flitig talare. Gönczi, som blivit sinnebilden av en miljöpartist, är det raster genom vilket många betraktar partiets sak­frågor.

Problemet är att det ligger en viss sanning i fördomarna. Det är sådana som Gönczi som företräder partiet på många håll i landet. Ett relativt nytt parti, med en oklar position på vänster- högerskalan, har inga säkra rekryteringsvägar. Moderaterna har sitt Rotary, sossarna sitt LO, Miljöpartiet tar vad de får. Ute i kommunerna företräds man följaktligen av diverse fritänkare med ett minst sagt fritt förhållande till partilinjen.

Vem som tycker vad är viktigt. En i dag fullkomligt vedertagen energilösning som jord- och bergvärme uppfattades länge som suspekt därför att sådana som Lázló Gönczi förespråkade den. Ekologisk odling framkallade bilder av hippies som utövade nakensådd enligt måncykler – nu är det en tillväxtbransch. Solenergi avfärdades som flum.

Allt det där har långsamt förändrats.

Men synen på naturen kvarstår som det känsligaste ämnet. Hos Miljöpartiets anhängare finns en tro på naturens okränkbarhet, hos övriga partier handlar miljöpolitik mest om nödvändighet. Men Miljöpartiet har förstått att deras engagemang skrämmer. När tidningen Fokus nyligen följde Maria­ Wetterstrand i fem veckor var inga frågor för privata – utom en: Vad tycker du om havet?

Svaret hade troligen alienerat landsbygdsväljarna.

Po Tidholm