Här har regimen koll på din schlagerröst
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-05-23 | Publicerad 2011-05-18
Debattören: Nästa års värdland Azerbajdzjan är en diktatur som hetsar för krig
I augusti 2009 fick Rovshan Nasirli besök av säkerhetstjänsten i Azerbajdzjan. Han fick veta att han saknade etnisk stolthet och kunde vara en säkerhetsrisk för landet. Nasirli hade nämligen några månader tidigare röstat på grannlandet och ärkefienden Armeniens bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Detta visste säkerhetstjänsten i Azerbajdzjan eftersom de kartlagt SMS-trafiken under tävlingen. Totalt hade 43 personer röstat på Armeniens bidrag ”Jan Jan” med Inga och Anush.
Att säkerhetstjänsten i Azerbajdzjan övervakar SMS-röstningen i melodifestivalen säger en hel del om vad för slags regim som styr i landet.
Efter Sovjetunionens fall gjorde partiveteranen Heydar Aliyev processen kort med sina konkurrenter och upprättade en auktoritär petro-oligarki som sedan gick i arv till sonen Ilham Aliyev. Att blanda in medborgarna ansågs överflödigt.
I dag består verksamheten av att exploatera oljefyndigheterna vid Baku och pumpa in överskottet i militären, säkerhetstjänsten och på familjens egna konton.
Presidentens barn är också med på ett hörn. De har registrerade tillgångar på 75 miljoner dollar bara i Dubai. Nio villor som inköptes för totalt 44 miljoner dollar är skrivna på tolv år gamla sonen.
Prislappen motsvarar 10 000 genomsnittliga årslöner i Azerbajdzjan. Azerbajdzjan lider fortfarande av baksmällan från sovjettiden, och är dessutom i krig med Armenien. Dessa två problem hänger ihop.
När Stalin ägnade sig åt etniska experiment på 1920-talet lade han grunden för flera av de konflikter som i dag råder i Kaukasus. Gränser drogs kors och tvärs så att etniska och religiösa grupper hamnade i olika sovjetrepubliker.
Denna mosaik exploderade i en rad uppror när Sovjetsystemet senare rasade samman.
Ett av dessa områden är bergsenklaven Nagorno-Karabach, som blev en autonom del av sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1927. Den stora majoriteten av invånarna i Karabach är dock armenier.
När Sovjetsystemet började vackla beslutade det autonoma rådet i Nagorno-Karabach att ansluta sig till grannrepubliken Armenien. Konflikten eskalerade till fullt krig och 1994 hade armenierna i Nagorno-Karabach, med understöd av grannlandet Armenien, tagit kontroll över området.
Sedan dess har Nagorno-Karabach styrt sig självt med hjälp av Armenien. Samtidigt rustar Azerbajdzjan upp med hjälp av oljepengar för att ta tillbaka området, detta mot Karabachinvånarnas uttryckliga vilja givetvis.
Azerbajdzjans militärbudget är i dag lika stor som Armeniens statsbudget. Det säger sig självt att om strider återigen bryter ut så kan det bli riktigt blodigt.
Kriget om Nagorno-Karabach har förhindrat en demokratisering i både Azerbajdzjan och Armenien. Det har eldat på nationalism och krigspropaganda.
Ett exempel är att Azerbajdzjan förra månaden startade kurser i krypskytte för minderåriga skolbarn (gratis för alla under 18 år, för övriga 63 dollar). ”Detta ska skapa en känsla av tapperhet och mod bland unga, vilket ska förvandla en tonåring till en djärv och orädd soldat i framtiden”, menade Walid Gardashov från Azerbajdzjans Volontära Militärpatriotiska Tekniska Sportsällskap.
Nästa år ska den europeiska schlagerfestivalen hållas i Azerbajdzjan. Då kommer omvärlden att syna landets politiska system i sömmarna. Tävlingen skulle kunna bli en start för demokratiska reformer. Men jag gissar att så inte kommer att ske.
Snarare kommer regimen ha fullt sjå att SMS-övervaka oppositionella som söker kontakt med utländska journalister på plats.
Fredrik Malm