Morbror dör hellre än lever som död i Syrien

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2015-09-04

Debattören: Nu sitter han och hans fru fast i Budapest – och jag känner mig maktlös

DEBATT. Det är med vemod jag skriver detta inlägg.

Men sedan kriget i Syrien startade har jag levt i förnekelse, vägrat att se på nyheterna. Allt för att behålla min bild av landet som jag spenderade mina första sju år av livet, där somrarna var fyllda av värme och långa dagar på stallet.

Bilden av Syrien som ett tryggt land, bortom politiken och allt elände som vi bara fokuserar på i dag. Att sitta och påstå att Syrien var världens tryggaste och mest harmoniska land vore idioti. Men i min lilla barnhjärna hade jag den känslan av mitt hemland.

Nu när jag läser nyheterna går det inte längre att förneka, landet är helt förstört, folk flyr i desperation. De har i princip tre val:

1. Att dö i sitt hemland, antingen av militären eller IS terrorister.

2. Fly och riskera att drunkna i Medelhavet.

3. Ses på som inkräktare som ska förstöra välfärden i Europa, på något sätt försöka överleva i ett europeiskt land, med hopp om att deras barn får en ljus framtid.

Min morbror är nu fast i Budapest, han och hans fru lyckades ta sig dit i hopp om att komma till München, de har stått ut de sista åren med hopp om att situationen i Homs ska bli bättre. Men när det bara blir värre dag efter dag tog de sitt pick och pack och ville hellre dö levande än att leva döende.

Said, min ridlärare sedan 20 år tillbaka, är en av de mest kända ridlärarna i Mellanöstern. Hans hus blev plundrat, han flydde med sin familj till Jordanien. Där blir syrier inte sedda som medmänniskor, de har i princip inga rättigheter. Han fick ett jobb, men med tre barn varav ett har ett handikapp, blev livet omöjligt. Ingen sjukvård, skolgång, eller  rättigheter, vad skulle du gjort?

Jag har de senaste veckorna följt Saids resa med sin 8-åriga son. De tog sig till Bodrum i Turkiet och försökte sedan ta sig till Kos, men detta misslyckades. Under dagarna som följde hörde jag inget från Said.

I går morse var bilden av treårige Aylan det första jag såg, hans öde är hjärtskärande, precis som de många tusen som har drunknat i Medelhavet. Precis som alla flyktingbarn som svälter, eller dog av kyla i Libanons gator förra vintern. Men allt detta är inte tillräckligt för att öppna en säker väg till Europa. Alla vill skydda sig mot ”inkräktande emigranter” som hotar välfärden. Varför kan ingen anstränga sig lite till för att få slut på kriget i Syrien, ingen skulle riskera sina barns liv och ta en sådan flyktväg, om inte deras livssituation var hundra gånger värre!

Nu följer jag Said och hans son, de har lyckats ro in till land i Kos och ska försöka ta sig till Sverige via Serbien och Ungern Jag varnar honom att folk är fast i Ungern. Att hans son som har ett handikapp kanske inte kommer att klara av att gå hela vägen. Men han är desperat, för honom är detta enda chansen för hans barn att leva i fred. För honom själv är livet över för länge sedan, precis som resten av Syriens befolkning. De levande döda.

I min desperation och maktlöshet försöker jag starta en klädinsamling, jag har kontaktat Ving som tillåter 20 kg extra bagage. Men jag kan inte skicka hjälp ner utan att själv resa till Grekland. Jag ringer ett asylboende i Stockholm, men de har inte plats till fler saker. Folk vill hjälpa och bidra, men då måste det finnas fler möjligheter att hjälpa. Grekland vill inte tillåta de stora hjälporganisationerna att finnas på plats, de är rädda att det ska leda till fler flyktingar. Därför är den enda hjälpen som finns från privatpersoner.

Moment 22 – något måste hända snabbt!

Lin Sadi

Läkare Stockholm