”Därför älskar Sverige att hata Carola”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-16

Nanna Gillberg: Inget provocerar svensken mer än brott mot Jantelagen

Förra året disputerade jag på en avhandling om hur man säljer artister genom att anpassa dem till nationella värderingar. För svensk räkning innebär det att förhålla sig till Jantelagens krav på medelmåttighet, vanlighet och lagom.

Under de senaste veckornas schlagerturné har jag bevittnat ett skådespel som på ett slående vis bekräftar vad jag tidigare skrivit – nämligen att inget provocerar svensken så mycket som ­någon som är mer än Jantelagen tillåter.­ Det är en illustration av mina forskningsresultat som jag helst hade sluppit bli åskådare till.

För den hetsjakt på en av startfältets deltagare, som bedrivits av media och allmänhet, representerar två av de mest oattraktiva dragen i svensk mentalitet: Jantelagen och fegheten.

A och O för att komma någonvart i Sverige är att bli förstådd som en ­underdog. Ett enkelt sätt att göra det på är att vara medel­måttig – då är man nästan hemma, ingen stör sig och allt är frid och fröjd. Har man inte den möjligheten (till exempel därför att det redan vid en första anblick är uppenbart att man brister i trovärdighet i rollen som medelmåtta) är det svårare.

Då kan du upprepa ”Vi tar inget för givet” som om det vore­ behäftat med STIM-pengar. Det hjälper inte. Att du i parti och minut bedyrar att du inte tror att du är något spelar ingen roll om faktum kvarstår att du är något. Däri­ ligger brottet. Du har brutit mot normen om stark trea och det görs inte ostraffat. Har du varit med för mycket? Nej, du har inte varit med för mycket. Du ÄR för mycket och det mottas aldrig väl i denna missunnsamhetens högborg, där allas lika värde fått sin olyckliga översättning i allas likhet. Och där du så illojalt haft mage att visa olikhet.

En bildserie i åtta delar frossar i ”Så reagerade hon på neder­laget”. Och kommentatorsfältet nedanför exploderar i ämnen som ”hahahahaha” och svenskar som ”vill tapetsera hela lägenheten med hennes ansiktsuttryck”. Skadeglädjen är kompakt i fler än ett läger.

Hat kan tydligen framkalla aktivitet i ett annars närmast lamslaget passivt klimat. Men det är inte hat mot kvinno­våld eller annat förtryck som får folk att bryta den sedvanliga handlingsförlamningen utan hat mot en enskild person som befunnits vara­ ”för mycket”. Detta återkommer likt ett mantra i skildringarna av den uthängda tillsammans med krav på att hon skall ”tonas ned” och ”hålla tillbaka” eller ännu hellre ”försvinna”.

Någon motsvarande aktivitet till den mobbades försvar syns inte till. I vad som tyvärr är vanlig ordning lyser civilkurage med sin frånvaro under de här veckorna. Med en generös beskrivning rör det sig i bästa fall om ”too little too late”.

Var är rösterna som protesterar, säger ifrån offentligt? Att det inte är okej eller ens i närheten av acceptabelt att systematiskt­ kränka en annan människa/­kollega/konkurrent?

Ser det likadant ut utanför ­offentligheten, att människor väljer att strunta i när en arbetskamrat stympas, blir jag mörkrädd. Den allmänna attityden tycks vara förnöjsamhet och passivitet så länge det blåser runt någon annan än en själv. Helt i linje med den piedestalplats som i Sverige­ reserverats för neutraliteten och där man anses hygglig, hyvens och ökar sitt förtroendekapital om man ligger lågt.

Svenska folkets hat är ofta ett kvitto på att en person är något. Måhända en klen tröst för dem som hatas i Jantelagens namn, men ändå. Vill dock höja ett varningens finger. Det här landet är redan i tråkigaste laget. Med rådande attityd riskerar vår miljö utarmas helt på allt som strålar starkare än en lågenergisk 15-wattslampa.

Och till alla er som berusade av hat ringde sönder telefonlinjerna i lördags och sedan begav er ut på förnedringsstråt på nätet vill jag bara påminna om en sak: Man får inte slå någon som är mindre, men man får inte slå någon som är mer heller.

Dagens debattör

Nanna Gillberg

34 år, Stockholm, Forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.