Debattören: Hör kvinnornas berättelser – istället för att förvånas när de dödas

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2013-01-09

Pappan dömd för misshandel av mamman – fick ensam vårdnad om barnen

I Indien demonstrerar och protesterar både män och kvinnor mot mäns våld och våldtäkter. En sådan demonstration skulle behövas i Sverige också, för kvinnors och barns rätt att inte utsättas för våld, sexuella övergrepp och mord.

Trots regeringens anslag för att förbättra villkoren för barn som far illa och trots polisens kampanj om att anmäla våldtäkter så fungerar sällan rättssystemet och framförallt inte de som ska skydda barnen, nämligen socialtjänsten.

För ett par år sedan sökte en trebarnsmamma vård och när läkaren frågade så avslöjade kvinnan varifrån hennes blåmärken kom. Läkaren gjorde anmälan och kvinnan fick hjälp av myndigheterna att fly och fick sedan skyddad identitet.

Mannen dömdes till fängelse för våld vid sex tillfällen mot kvinnan och han fick besöksförbud. I hovrätten höjdes straffet till fem månaders fängelse.

Barnen som bevittnat pappans misshandel av mamman ansågs också som brottsoffer och fick alla tre brottsskadeersättning av Brottsoffermyndigheten. Barnen hade sett pappans slag med rör, sparkar och slag. Vid ett tillfälle höll mamman äldsta barnet i famnen under pågående misshandel, och i ett tidigare skede misshandlades hon när hon var gravid.

Domstolen beslutar att mamman ska ha ensam vårdnad och att pappan ska ha umgänge i närvaro av kontaktperson. Mamman och barnen får sekretesskyddade personuppgifter. Umgänget ska ske i pappans kommun.

Trots skyddat boende försöker mamman genomföra ett umgänge, men efter flera försök vägrar kontaktpersonen att medverka då han ser att barnen far mycket illa. De är skräckslagna och det äldsta barnet berättar också om pappans våld.

Det blir förhandling i Stockholms tingsrätt ang. vårdnad, boende och umgänge. I domen konstateras att: ”Pappan framstår inte i brottmålsdomarna som en person som med vett och vilja kränker och utövar våld mot sin hustru. Utan att förringa de gärningar pappan dömts för kan det konstateras att han för tingsrätten mer framstår som en utmattad person som tappat omdömet och agerat synnerligen ogenomtänkt…För barnen måste ’pappan’, i nuläget vara en okänd person som det dessutom finns anledning att vara rädd för…”

Denna domstol underkänner tidigare brottmålsdomar och anser dessutom att det är den våldsutsatta mammans fel att hon levt gömd: ”…i detta fall tingsrätten kommit fram till att den ena föräldern ’bär skulden till’ att barnet inte har någon kontakt med den andra föräldern.”

Domstolen anser alltså att det är den misshandlade mamman som bär skulden till att hon levt skyddat. Mamman förlorar hela vårdnaden, som övergår till den våldsdömde pappan.

Alla utredningar visar att mamman är en bra mor med mycket god omsorgsförmåga och att barnen lever i en miljö ”utöver det normala” med kamrater, släktingar, förskola, deltar i musikliv och idrott. Barnen har hela sitt liv bott hos sin mamma.

Så kommer socialtjänsten i pappans kommun till barnens hemort och mamman förbereder dem på ett samtal med en ”snäll tant”. Helt utan förvarning omhändertas barnen enligt LVU (Risk för den unges hälsa/utveckling hos mamman). Utan gosedjur, ytterkläder eller ens ett farväl från mamman flygs de 100 mil bort. Sedan dess har barnen inte fått se sin mamma eller ens fått höra hennes röst.

Socialtjänsten gör ingen riskbedömning, trots att elva orosanmälningar kommit in. Både till socialtjänsten och åklagare/polis har cirka 25 personer hört av sig som kan vittna om barnens liv och om mammans omsorgsförmåga. Personer som dagligen träffat barnen och också hört dem berätta om övergrepp och sett att de inte mått bra efter nya umgängen med pappan. Referenspersonerna är en rektor, förskolelärare, lärare, psykologer, författare, sjukgymnast, kulturarbetare, programmerare, ambassadanställd, polis, regissör, journalist, författare, musiker, dramatiker, barnens kontaktperson, fritidspedagog, handläggare på SKL, doktor i medicinsk vetenskap. Ingen tas på allvar, ingen blir lyssnad på. Polisanmälan har gjorts av en av dessa personer.

Trots mammans vädjan förbjuds hon av socialtjänsten att ta kontakt med sina barn. Barnen som skulle vistas i familjehem flyttades strax efter omhändertagandet direkt till den våldsdömde pappan, som fortfarande är misstänkt för brott mot sina barn. Jul och nyår har passerat utan kontakt med mamman. Alla hälsningar förbjuds, också från barnens många kamrater. Över 80 dagar har nu gått sedan barnen förlorade sin mamma och hela deras tillvaro rycktes sönder.

Sedan visar det sig att åklagaren aldrig inlett någon förundersökning efter kontakt med socialtjänsten. Det behövs inga förhör med barnen, mamman eller vittnen påstår åklagaren. Hon avfärdar också en inspelad spontan berättelse av äldsta barnet. Fem intyg av vittnen tas inte med. ”Det är ju bara vänner till mamman”, trots att de flesta är personal som på olika sätt haft kontakt med barnen.

Åklagaren har inte utsett något målsägarebiträde eller särskild företrädare för barnen. Någon som kunnat föra deras talan och överklaga åklagarens beslut. Det finns nu ingen behörig som kan överklaga.

Det finns många liknande fall där manipulerande våldsmän lyckas få myndigheter att abdikera. Psykopater är ju ofta trevliga i vissa sammanhang. Men deras hot skrämmer och manipulationsförmågan är stor. Detta – och okunskap om våld och trauma – kan vara anledningen till att socialsekreterare kan fatta beslut helt mot alla lagar och i strid med barnkonventionen.

Aftonbladet har senaste tiden lyft fram tragiken som gäller mördade mammor och deras barn. Också där tillåts gärningsmännen/papporna få bestämma. Många av de dödade har ropat på hjälp, precis som dagens våldsutsatta kvinnor och barn gör.

När socialtjänsten stjälper och inte hjälper är det illa ställt. När barnets bästa blir pappans bästa begår myndigheter själva övergrepp på barn. Att sätta barnen i våldsmännens händer är oförlåtligt och skrämmande.

Sluta bli förvånade nästa gång en mamma eller ett barn dödas. Lyssna istället på kvinnorna, lyssna på barnen, lyssna på de levande!

Monica Dahlström-Lannes

f.d. våldsbrottsutredare

författare till ”Mot dessa våra minsta”