Inte ett dugg förvånad – men förbannad på Metalls kvinnosyn
För ca 1,5 år sedan fick jag möta Metalls syn på oss kvinnor som jobbar inom vården. Jag gick en medlemsutbildning i regi av Kommunal/ABF. De som höll i kursen var två män i övre medelåldern, och vi som gick kursen var alla kvinnor i åldern 20–55 år.
Kursledarna var medlemmar i Metall och hade otroligt svårt att sätta sig in i vår arbetssituation. Flera gånger uppmandes vi att slå näven i bordet och sätta hårt mot hårt. Sen blev vi tillfrågade vad vi ville ha ut av vårt arbete. Vi alla sa högre lön och bättre arbetsstider.
En av utbildarna undrade hur vi skulle göra då för att få högre lön.
Jag sträckte upp min hand och sa: ”Som jag ser det så måste ni män hjälpa oss. Ni måste kanske börja med att avstå en del av kommande lönehöjningar och lägga dessa i en pott för oss lågavlönade.”
Männens reaktion var ett ASGARV!! Och så: ”Men snälla lilla flicka? vad får dig att tro att dessa män skulle gå med på detta? Skulle du göra det om männen bad dig?”
Jag är i dag inte ett dugg förvånad över Metalls Stefan Lövgrens reaktion (15/11). Däremot är jag jävligt förbannad. Och besviken. Men jag kan ju slå näven i bordet och sätta hårt mot hårt? eller?
Jag är personlig assistent, medlem i Kommunal, 43 år, trebarnsmamma. Min lön är 17 500 kr/månad.
Jippikaye?