"Förhindra ett nytt folkmord"
Jan Öberg, direktör för TTF: "Freden i Burundi måste belönas med bistånd nu"
Efter folkmordskrigen i Burundi och Rwanda på 1990-talet har världssamfundet nästan uteslutande riktat sin uppmärksamhet på det senare landet, kanske därför att folkmordet där var mer omfattande och skedde snabbare. Alltsedan dess har Rwanda varit synonymt med ”folkmord”.
Omkring 300?000 dog i grannlandet Burundis långvariga konflikt, många fler sårades och hundratusentals flydde eller lämnade sina hem. Men i dag är Burundi synonymt med ”fredsuppbyggande”.
Det är fortfarande världens tredje fattigaste land med en årlig inkomst av bara en tusenlapp per invånare. Efter så många år av våldsamma konflikter ger landets stabila fredliga regering hopp om framsteg.
Men Burundis fredsprocess hotas av översvämningar och hungersnöd. För att förhindra nya blodsutgjutelser, måste världens biståndsgivare öka sitt stöd, särskilt inom hälsovård och utbildning. Det finns knappast någonstans där små summor skulle kunna åstadkomma mer hjälp.
När fredsöverenskommelsen i Arusha, som gjorde slut på konflikten, undertecknades år 2000 var det inte många som trodde på Burundi. Fruktan, analfabetism, aids, våld, maktspel och fattigdom präglade landet: på offentlig plats kunde orden hutu eller tutsi inte nämnas.
Men man lyckades skapa en struktur för maktdelning och en övergångsregering tog vid. Tiotusentals soldater, vuxna och barn, demobiliserades och ett eldupphöravtal undertecknades med den sista rebellgruppen. I en folkomröstning antogs en ny författning. Fria, rättvisa och fredliga val hölls med stöd av den förträffliga FN-missionen i landet (ONUB) och beslutsamma frivilligorganisationer.
En före detta krigare, Pierre Nkurunziza, valdes till president 2005. Större delen av hans egen familj hade utrotats och han medgav offentligt att han dödat under ”de mörka åren”. Han är en fotbollsspelande, kristen man av folket med ett starkt engagemang för utbildning och etik. Han återlämnar oanvända reseersättningar när han återvänder från sina officiella utlandsresor. Hans dörr står öppen för besökare varje tisdag.
Inbördeskriget var inte ett ”etniskt” krig utan en maktkamp. Etniciteten var enbart uttrycksmedlet för att få igång kriget.
Det finns knappast någonstans där små summor skulle kunna åstad-
komma mer hjälp
Försoning sker med hjälp av bashingantahe-råd med lokalsamhällets vise män och numera också kvinnor, som traditionellt används för att medla i konflikter. Jag ser betydligt mer försoning här än någonstans i Ex–Jugoslavien.
ONUB var ännu en framgång för FN som massmedier inte brydde sig om. En ny och mindre UN-mission (BINUB) är nu på plats. FN:s nya fredsuppbyggande kommission har valt att inrikta sig på Burundi. En sannings- och försoningskommission ska upprättas. Burundi har kommit in i Östafrikanska Gemenskapen.
Burundis positiva utveckling måste belönas nu för att en återgång till våld och krig ska förhindras. Exempelvis behöver demobiliserade soldater mat, bostäder och jobb, och utbildningsmöjligheter för sina barn. Just nu är det omkring 300?000 översvämningsoffer och hungersnöden är utbredd.
FN:s totala årliga vädjan om humanitärt bistånd till Burundi är under 150 miljoner dollar. Varje år ger donorsamfundet mindre än 50 procent! Rika regeringars biståndsmaskineri tycks ha blivit farligt långsamma byråkratier med bristande inlevelse. Inget nordiskt land har en ambassad i Burundi.
Den ekonomiska misären i förening med världssamfundets bristande medieuppmärksamhet och bistånd kan orsaka ett nytt krig.
Vi måste lära att belöna freden, ge fredsbistånd. Burundi har inte några strategiska tillgångar, bara världens bästa kaffe och te. Med tillräcklig medmänsklighet och givmildhet och ytterligare 150 miljoner dollar för 2007 så kan vi rädda sju miljoner människor. Det är vad USA:s trupper i Irak kostar varje dag!
Om vi bryr oss tillräckligt om att hjälpa kan Burundi fortsätta vara ett gott exempel på fredsuppbyggande i Afrika. Men den hjälpen måste världen – särskilt de nordiska länderna – ge nu.
Dagens debattör
