"Varför får inte samisk film något stöd, kulturministern?"
Nyligen var det Världsdagen för kulturell mångfald, dialog och utveckling. Det hade varit ett bra tillfälle för kulturministern att ge ett par av våra nationella minoriteter en present. En punkt på samernas och tornedalingarnas önskelista är sedan en tid ett särskilt filmcentrum för samisk och tornedalsk film – Film i Sameland och Tornedalen (FIST).
För trots att Sveriges ekonomi för tillfället upplever glansdagar satsar regeringen inte tillräckligt för att vi ska kunna leva upp till de åtaganden vi gjorde när vi 1999 skrev under Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Denna konvention förpliktigar.
Förutom att Sveriges nationella minoriteter och deras språk (finska, samiska, meänkieli, romani chib och jiddisch) ska erkännas ska minoritetsspråken ges stöd för att hållas levande. Det räcker alltså inte att sitta med armarna i kors och prata fint om vikten av minoritetskulturen. Det krävs aktiva nysatsningar.
För några år sedan väcktes ett förslag på en sådan nysatsning i Norrbotten och Västerbotten, nämligen ett filmcentrum för samisk och tornedalsk film. Svenska filminstitutets senaste filmavtal, som reglerar stödet till filmproduktion, gav inte heller det några särskilda medel till nationella minoriteters film – så uppenbarligen är behovet av ett sådant särskilt filmcentrum stort. Nyligen fick jag ett e-postmeddelande från en internationellt erkänd samisk filmare där han, nedslagen av filmavtalets inriktning på den svenska majoritetskulturen, undrade om det på politisk nivå går att göra någonting åt den olyckliga situationen. Tyvärr sitter jag inte på kulturministerposten, men om jag gjort det hade jag valt att satsa på våra minoritetskulturer i stället för att sänka skatten för miljonärer.
Varför kan inte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ta intryck av Norges planer på att inrätta ett internationellt samiskt filmcentrum? Det vore både önskvärt och rimligt att Sverige åtminstone anmäler sitt intresse för att stödja det norska centret.
Att ha tillgång till kultur på sitt eget språk är en mänsklig rättighet. Att negligera de inhemska minoriteternas behov av offentligt ekonomiskt stöd innebär att deras mänskliga rättigheter inskränks och kränks.