Mördande journalistik
Gerhard Ege: Tidningsartiklar om människors självmord dödar oskyldiga.
Med förfäran läser jag om en ung flickas självmord i Expressen. Som pappa lider jag med familj och vänner. Som barnpsykiater känner jag skräck. Skräcken baserar sej på vetenskapliga bevis för att när man rapporterar om självmord så smittar det andra att själva ta sitt liv!
Werther-effekten (Goethes bok ”Den unge Werthers lidande” 1774 befarades ha och hade effekten att öka antalet självmord) är ett väl känt faktum sedan 1700-talet, och jag hoppas att detta undervisas om på Journalisthögskolan fortfarande.
I nollvisionernas Sverige satsas oerhörda summor på att motverka narkotikabruk och minska trafikdöden. Narkotika dödar hundratalet människor per år, trafik skördar cirka 600 dödsfall per år. Få diskuterar däremot att cirka 1 500 människor tar sitt liv varje år i Sverige. Få diskuterar att av dessa är cirka 150 barn eller ungdomar. Fyra personer per dag väljer att ta sitt eget liv i och med att deras liv åtminstone för stunden ter sej innehålla alltför mycket lidande.
Jag sysslar dagligen med att på olika sätt möta, motivera och behandla ungdomar och vuxna som allvarligt överväger att ta sitt liv. Att förklara allvarligheten i patientens lidande för anhöriga, att förklara för de som ska hjälpa. Att förklara för patienten att deras tankar och planer är förståeliga utifrån deras lidande, men att det finns hopp om att livet kan komma att innehålla mindre lidande framöver. Att livet återigen kan bli värt att leva.
Så ser jag löpsedeln! ” Hon tog sitt liv”, ”Hennes sms till vänner och anhöriga”. Jag fylls av fruktan. Vilken av mina patienter kommer att ta detta som ett stöd i att deras dödsöns-kan är riktig? Kommer jag i morgon att få telefonsamtal om att patient X igår tog sitt liv. Hur ska jag förklara för föräldrar, anhöriga, vänner att den fria pressen har tagit deras barns, släktings, väns liv? För det är så det fungerar. Artiklar om självmord ökar antalet självmord, smittan dödar. Den ökningen består inte av just de som ändå skulle ha tagit sitt liv. I stället är det en faktisk ökning strax efter sådana tidningsartiklar. Senare avtar självmordskurvan åter till den förväntade nivån, det kommer ingen ”svacka” i kurvan. Artiklar om människors självmord dödar oskyldiga.
Jag kämpar dagligen för att Sveriges självmordstal ska minska, särskilt kämpar jag för att förhindra ungas självmord. Hur kan det komma sej att pressen mot vetenskapligt påvisade fakta tar sej rätten att döda unga såväl som vuxna människor? Antagligen för att de innan de tar sitt liv har betalat en lite summa för en aftontidning som glatt rapporterar om en ung människas olycka och självmord.
Var är pressombudmannens etiska fördömande? Var är sjukvårdsministerns avsky för pressens självmordsskapande artiklar? När klättrade pressen över det sista etiska hind-
ret i att skriva om människors lidande som skapar nytt lidande? Varför är det så tyst i ekonomiska satsningar och nollvisioner om självmord?
Missförstå mej inte, jag tror inte vi ska ha en nollvision om självmord. Jag ser människors lidande som gör att jag ibland förstår att de väljer att avsluta sitt liv. Myten om ”feghet” i att ta sitt liv är just en myt. Jag kan förstå en cancersjuks självmord, jag kan förstå att en psykisk sjukdom kan innefatta ett oerhört lidande som leder till ett övervägt suicid. Jag kan förstå åldringens självmord efter att livskamraten avlidit, där vänner och släkt redan gått in i evigheten. Jag kan ha respekt för beslutet att ta sitt liv. Men jag har ingen respekt när vi inte sett, inte förstått, inte gjort vad vi kunnat för att en människas lidande inte uppmärksammats och att personen inte fått hjälpen som kunnat ändra beslutet. Men uppmärksamheten på lidandet och självmordet får inte vara i den form att det leder till att det tar andras liv.
Dagens debattör
