Ängsliga politiker gör flyktingkrisen värre
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-02-07 | Publicerad 2016-02-05
Uppsalaprofessor: De etablerade partierna vandrar på en farlig väg
DEBATT. Sverige och Tyskland har valt att vandra samma väg genom flyktingkrisen.
Båda hade inledningsvis samma extremt välkomnande attityd, som innebar att man flagrant satte sig över gemensamma regelverk rörande den fria rörligheten inom EU.
Båda hade samma naiva tro på att man skulle lyckas pressa andra medlemsstater att dela den välkomnande inställningen, definierat som att ”ta sitt ansvar”.
Och båda har samma erfarenheter av sextrakasserier mot unga kvinnor, utförda av unga asylsökande män med bakgrund i Nordafrika och arabvärlden.
Där upphör dock likheterna.
Efter dåden i Köln dröjde det inte många dagar innan tyska journalister vaskat fram vad som hänt. Och de politiska konsekvenserna lät inte vänta. Polischefen fick avsked och regeringen i Berlin gjorde klart att man nu vill skärpa politiken. Asylsökande som begår brott ska berövas rätten till asyl och det ska bli enklare att utvisa de som begår brott.
Parallellen till Sverige ligger i de sextrakasserier som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm i augusti. Även här valde polisen att mörka, men i kontrast till Tyskland gjordes inget från medierna för att släpa fram sanningen. Man har i efterskott erkänt att det fanns uppgiftslämnare som kunde lämna ingående skildringar, men ingen valde att publicera.
Det var först efter skandalerna i Köln som upprördheten på svenska sociala medier blev så stor att även de traditionella medierna tvangs att följa efter.
I kontrast till Tyskland har dock rapporteringen präglats av ett tassande kring den heta gröten. Många har föredragit att blanda bort korten genom att föra en debatt om debatten, snarare än att söka gå till botten med vad som skett och varför det inte genast rapporterades.
Det som gör att Sverige skiljer sig från Tyskland ligger i att kulturen av politiskt korrekt uppträdande är så djupt förankrad i vårt land. Fenomenet finns även i Tyskland, men där har medierna lyckats riva hål i mörkläggningsgardinen. Och där är det politiska systemet i full färd med att anpassa sig till flyktingkrisens utmaningar.
I Tyskland är Merkels koalitionsregering under starkt tryck. Krav på omfattande skärpningar av flyktingpolitiken toppar TV-nyheterna varje kväll och inte bara främlingsfientliga partier driver frågan. Merkels systerparti CSU hotar att dra den egna regeringen inför författningsdomstolen; CSU hör hemma i Bayern, som likt Skåne har fått bära den tyngsta bördan.
I Sverige finns ingen författningsdomstol, som kan pröva statsminister Löfvens ansvar. I Sverige är hela det politiska systemet genomsyrat av en djup aversion mot blotta tanken på att en rättslig instans ska kunna utkräva politiskt ansvar.
I Sverige finns inte ens någon debatt kring frågan om att ansvar föreligger och bör utkrävas. I Sverige domineras både politik och medier av en samsyn kring ett antal fundamentala trossatser.
Det är inte vårt fel att så många flyktingar har kommit hit. Det finns ingen motsättning mellan flyktingmottagning och integration. Det är rasistiskt att tala om kulturella förklaringar till sexuella trakasserier av kvinnor. Osv, osv.
De etablerade politiska partierna vandrar här en farlig väg. Man vet att krav på klarsyn och drastiska åtgärder ofelbart leder till att man blir uthängd som rasist. Därför dröjer man till det är uppenbart att ingen annan väg finnes, men då är det också för sent. Omvändelser under galgen är alltid kostsamma. Om gränskontroller och krav på id-handlingar hade införts några månader tidigare, hade dagens situation varit hanterlig.
Men det var politiskt omöjligt – då. Det är just denna dynamik, mellan medier och politiker, som gör att krisen kommer att bli så mycket värre, innan det kan bli bättre.
Stefan Hedlund
Professor i öststatsforskning
Centrum för Rysslandsstudier
Uppsala Universitet