Minns 90-talet för vad det var
Nu har 90-talet sedan länge varit tillbaka. I?kväll manifesteras det av det återförenade pojkbandet Take that i ”Skavlan”.
Någonstans i Stockholm pågår just nu garanterat ett DJ Battle mellan två 90-tals klubbar.
Ace of base återupplivas, Pulp ska på återföreningsturné och nästa vecka spelar Suede i Stockholm.
I linje med den pågående 90-talsfixeringen kom i veckan också boken ”90-talet.se” ut. Enligt författarna beror 80-talisternas svårigheter att finna en plats i tillvaro på 90-talet. För mycket valmöjligheter och idrottsliga framgångar skapade en idé om att man kunde bli vad som helst. Vilket resulterade i besvikna unga vuxna som inte ens blev dokusåpakändisar, fast de gick mediegymnasium. Om man ska tro de tre författarna.
Typiskt övercurlade mama’s boys födda på 80-talet att skylla sin generations tillkortakommanden på ett årtionde.
Det är lockande att bara minnas 90-talet som en kavalkad av Eva Herzigova i push up-bh och Brainpool på Lollipopfestivalen, men då väljer man den enkla vägen.
Inledningen till detta årtionde var allt annat än en picknick. Hösten 1992 var Sverige försatt i ett tillstånd av panik till följd av bank, finans- och fastighetskris. För att försvara kronkursen höjde Riksbanken marginalräntan till 500 procent. Regeringen lade fram två krispaket och den fasta växelkursen havererade på grund av valutaspekulation.
I spåren av krisen följde rent och skärt elände: Fastighetspriserna störtdök och bankernas utlåningsränta låg på 15 procent.
Hade vi kul? Nej.
1990 var 3 procent av landets 20–24-åringar arbetslösa. 1992 var antalet arbetslösa i samma åldersgrupp över 20 procent.
Det var – för att uttrycka det milt – läskigt att bli vuxen i början av 90-talet. Och då har jag inte ens nämnt Ny demokrati, oblekt lin, Lasermannen och Rednex släpp av ”Cotton Eye Joe”.
Eller att vi faxade brev och sökte varandra med personsökare.
Och hade Björn Borgtrosor.
Och med bävan slog upp Expressen Fredag för att se vem som var på eller av denna vecka.
Då talar jag alltså om en mikroskopisk grupp människor i det vi kallade – gud förlåt att jag skriver detta ord och glöm det när ni läst det – mediawanschen. Vi som hade skapat oss någon slags plattform på ZTV eller Nöjesguiden eller P3 och som drack gratisöl på releasefester för Popsicle.
Vi var inget särskilt – och vi ansträngde oss hårt för att ingen skulle märka det.
80-talisternas klagan över att 90-talet kom med för många internetabonnemang, mobiltelefonmodeller och för många olika sorters kaffe är faktiskt fånig och överträffas bara av min egen generations gnäll om att det var Staffan Westerberg som förstörde vår barndom.
Att livet blev en besvikelse är självklart inte bara Staffan Westerbergs fel. Det är också våra föräldrars fel, eftersom att de var oförmögna att hantera sina skilsmässor. Och det är fluortantens fel.
Det är bara inte vårt eget fel.