Överbelastning är ingen ursäkt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-26

I de allra flesta kulturer är död och begravning lika viktigt som livet självt.

Men är det så verkligen när vi läser om hur avlidna har hanterats på Karolinska universitetssjukhuset? Nej, vi kan konstatera att det skapas egna kulturer där hanteringen av avlidna sker på ett helt oacceptabelt sätt.

I hälso- och sjukvårdslagen kan vi läsa:

2d § När någon har avlidit, skall hälso- och sjukvårdens uppgifter fullgöras med respekt för den avlidne. De efterlevande skall visas hänsyn och omtanke. Lag (1998:1660).

Vid ett dödsfall är det tre huvudmän som bär ansvaret att hanteringen sker på ett respektfullt sätt

1) Sjukvårdshuvudmannen i landstinget eller kommunen.

2) Dödsboet eller begravningsbyrån.

3) Huvudmannen för begravningsverksamheten – Svenska kyrkan (med undantag för Stockholm och Tranås).

Alla tre har exakt lika stort ansvar gentemot den avlidna och de efterlevande. Fungerar det inte någonstans i den kedjan så har så har vi misslyckats.

För att kedjan skall fungera så krävs det rutiner och här har det brustit ordentligt. Ingen absolut ingen av oss vill ligga blodiga, ej övertäckta och ruttna innan vi har blivit lagda i en kista och begravningsceremonin ägt rum.

Det finns också en klar attitydförändring i samhället där prioriteringen av ett dödsfall inte är så stort. Det kan vi tydligt avläsa att tiden mellan dödsfall och besöket på begravningsbyrå och vidare tiden till begravningen ökar hela tiden.

Men oavsett detta så har huvudmannen ansvar att hanteringen sker på ett värdigt sätt, att det är en överbelastning kring jul och nyår vet vi allihopa inom begravningsverksamheten, så det torde inte vara någon stor överraskning, så har det varit i alla tider. Varje år ser det likadant ut vad det gäller dödsfallstalen, januari, mars och december är de högsta dödsfallen och så ser det ut är från år och då får man också förbereda sig för det.

Branschen består full av myter och historier och vi är inte behov av flera då trovärdigheten naturligtvis kommer att ifrågasättas. Nu får vi vara tacksamma att det är någon som slår larm, för är så som artikeln gör gällande så är vi också medskyldiga till den. Här krävs det en stor ”attityd”förändring att detta upphör och förändras med omedelbar verkan.

Ingen ska som sagt behöva få ett sånt ovärdigt avslut.

Ulf Lernéus