Hjärnorna flyr landet
Stor granskning: Smygrasismen i svenska företag kostar oss miljarder
Sverige har världens bäst utbildade invandrare.
Men vi är sämst i världen på att anställa dem.
Nu har invandrarna tröttnat på den systematiska smygrasismen i svenska företag som gör att de ständigt sållas bort i anställningsprocesser, trots att de har både utbildning och talanger som svenska företag skriker efter.
De bäst utbildade invandrarna lämnar Sverige. I en stor granskning kan vi på Veckans Affärer konstatera att Sverige och svenskt näringsliv just nu råkar ut för det som kallas brain drain. De välutbildade hjärnorna flyr Sverige och flyttar till London, New York, San Francisco eller andra metropoler som inte låter hudfärg eller etnicitet stå i vägen för kompetens. Ny forskning visar att hjärnflykten är tio gånger så stor hos välutbildade invandrare som hos välutbildade infödda.
Detta samtidigt som den nya regeringen pratar om behovet av arbetskraftsinvandring.
Det är förstås absurt och ett pinsamt misslyckande både för företagen och politiken. Ett misslyckande som dessutom kommer att stå både näringslivet och Sverige dyrt.
I det korta perspektivet är det ett slöseri med resurser.
Till exempel: Varje kull av doktorander på Karolinska institutet kostar 1,2 miljarder kronor att utbilda. 70-80 procent av dem försvinner utomlands efter examen. Merparten av dem är utlandsfödda.
För svenska storföretag som inte längre kan konkurrera med de låga produktionskostnaderna i låglöneländer utan måste bli vassast på att utveckla de smartaste produkterna, vara bäst på design och innovation och briljanta på försäljning och marknadsföring är det förstås kommersiellt vansinne att låta redan färdigutbildade ingenjörer, advokater och ekonomer köra tunnelbana eller städa bara för att de inte har svensk bakgrund och svensk examen.
Den systematiska smygrasismen som person efter person i VA:s kartläggning vittnar om, att man ständigt väljer infödda svenskar före invandrade akademiker, kommer att kosta företagen miljarder.
Men i ett långt perspektiv är det allvarligt för Sverige.
För det är nämligen så här: vi kallar Sverige för en kunskapsnation, men våra egna talanger och kunskaper kommer inte att räcka långt i den globala konkurrensen. Tvärtom konkurrerar vi med alla andra länder om de bästa hjärnorna. Det är 2000-talets viktigaste politiska uppgift. Vi lever i en värld där kapitalet följer talangerna och välståndet är en funktion av att de två samlas på en plats.
I klartext: det land eller den stad som lockar de bästa begåvningarna kommer också att skapa den bästa ekonomin.
Och hjärnorna, talangerna, kommer att söka sig dit där de kan bli framgångsrika och skapa sig ett bra liv.
För att ändra på det krävs två saker.
Svenska företag måste bli bättre på att utnyttja den utbildning, kunskap och talang som bokstavligen talat finns tillgänglig runt knuten. För det krävs att man inte ständigt slentrianmässigt väljer den enkla och säkra vägen som man känner igen vid varje rekrytering. Lyssnar man med företagen beror det i sin tur på att rörligheten på arbetsmarknaden är så låg att man inte vågar chansa. Men det är till viss del bortförklaringar, speciellt om man samtidigt talar om behovet av arbetskraftsinvandring.
Men framför allt måste den svenska integrationspolitiken byta fokus. När vi bad nyutnämnda integrationsministern Nyamko Sabuni kommentera VA:s uppgifter tackade hon nej med hänvisning till att hon inte hade tid att läsa in sig på materialet. I stället hänvisade hon till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.
Det är själva pudelns kärna. Svensk integrationspolitik är självgod, navelskådande och fullständigt världsfrånvänd. Vi diskuterar om muslimska kvinnor ska ha rätt att bära slöjor i skolan. I stället för att fundera över hur vi ska få folk att vilja komma hit och hur vi ska utnyttja deras kunskap när de väl är här.
Det är dags att vända på kuttingen, se världen som den är och våga beskriva det i debatten.
Allt annat vore både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt vansinne.
