Fråga dem som vet
"Media låter inte Rosengårdsborna berätta varför förorten brinner"
Den senaste tiden har det varit stor medial uppståndelse kring en rad händelser i stadsdelen Rosengård i Malmö.
Som Malmöbor och nuvarande/före detta Rosengårdsbor vänder vi oss emot medias bevakning av händelserna och anser att den överlag varit grovt missvisande.
Det vi framför allt saknar är Rosengårdsbornas perspektiv – ett näst intill obefintligt inslag i reportagen. Fokus läggs i stället bland annat på politikers och myndighetspersoners version av händelserna. Avlägsna betraktares utsagor blir expertkunskap.
Enligt den franske filosofen Michel Foucault vidmakthålls den diskursiva och sociala maktordningen genom olika typer av utestängningsmekanismer där auktoriteter reglerar vad som får sägas, när det får sägas och av vem. I linje med detta resonerar medieforskaren Ylva Brune att det i allmänhet är auktoritativa, etniska svenskar som får ange hur problemen med förorterna och invandrarna ska förstås och åtgärdas. Kopplingen mellan resonemangen och mediebevakningen av händelserna i Rosengård är uppenbar.
På SVT:s Gomorron Sverige fick till exempel Maria Abrahamsson, Stig Malm och Göran Hägg uttala sig om händelserna, utan att det framgick om de överhuvudtaget var insatta i ämnet. När så kallade invandrarexperter ges tolkningsföreträde resulterar det i att Rosengårdsborna, avsiktligt eller inte, omyndigförklaras.
Denna ensidiga, onyanserade rapportering måste ifrågasättas. Kontroversiella och felaktiga påståenden som står oemotsagda blir till självklara sanningar för många. Vi frågar oss vilken effekt det har på människors förtroende för media. För dem som inte svartmålas kanske det inte upplevs som ett problem. Men för de som tvingas leva med denna ensidiga bild, som inte överensstämmer med deras verklighet, kan förtroendet för media sjunka markant.
Upplevelsen av att bli felaktigt utmålad som ligist kan i bästa fall leda till aktiva försök att motbevisa fördomarna. Tyvärr kan det också leda till att individer ur den stigmatiserade gruppen införlivar mediebilden av sig själva och gör det till en del av sin identitet. Resultatet blir en självuppfyllande profetia, där människor lever upp till samhällets förväntningar.
Förutom minskat förtroende för media, föreligger stor risk att dessa överdrifter spär på de redan existerande främlingsfientliga och rasistiska strömningarna i samhället. Ett exempel är hur sverigedemokraterna utnyttjade den skeva mediebilden av Rosengård i propagandasyfte i den kontroversiella debatten mot socialdemokraterna.
Även inom media finns det goda exempel där seriösa journalister agerar för en mer verklighets-
nära rapport-
ering och därigenom bidrar till en nyanserad debatt.
Ett tydligt exempel på hur media på ett oansvarigt sätt förvränger och förstorar händelser är valet av missvisande begrepp som ”kravaller” och ”upplopp”, något som även uppmärksammades av statsminister Fredrik Reinfeldt då han i en intervju ifrågasatte lämpligheten av dessa ordval.
Vi ser med oro på utvecklingen av en medial likriktning och förytligande där det dominerande synsättet inte lämnar något utrymme för alternativa perspektiv, vilket i sin tur leder till att den mediala mångfalden och därmed demokratin försvagas. Den skeva rapporteringen som tillåts upprepas gång på gång leder till att de många konstruktiva elementen i Rosengård sällan lyfts fram.
Vi ser med uppskattning på arbetet som bedrivs av Drömmarnas hus, StreetSmart, MABI, Lugna gatan och närpolisen. Även inom media finns det goda exempel där seriösa journalister agerar för en mer verklighetsnära rapportering och därigenom bidrar till en nyanserad debatt. För en mångfaldsinriktad demokrati är det en grundförutsättning att media fungerar som en katalysator, snarare än ett hinder, för integration mellan medborgarna.
