Låt ungdomar slippa militär på sin festival

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2012-08-17

Nätverket Ofog: Vad gör Försvarsmakten på en festival för 13-åringar?

Nu under sommarlovets sista vecka bjuds Stockholms alla tonåringar på musik och aktiviteter på Sveriges största ungdomsfestival. Runt 150 000 besökare väntas och artistlistan är diger. Inte mindre omfattande är listan över deltagande myndigheter och organisationer. Där står såväl Brandförsvaret och Fryshuset som Bris och Konsumentverket. Deras aktiviteter är alla tänkta att informera, roa och förändra. Men vad gör Försvarsmakten på en festival som uttryckligen säger sig vara för ungdomar från 13 år?
Sedan värnpliktens avskaffande är Försvarsmakten tvunget att fylla sina led med frivilliga. När de frivilliga uteblir är reklamkampanjer för mångmiljonbelopp ett medel. Att närvara där ungdomar samlas är ett annat. Dreamhack, O-ringen och Jamboree är tillställningar som sett sig själva mer eller mindre påtvingade en militär närvaro de senaste åren, i grundskolorna uppmanas studie- och yrkesvägledare att tipsa om helt militära sommarläger och i flera gymnasieskolor rekryterar soldater öppet. Den militära närvaron på Ung08 ingår med andra ord i ett större mönster där rekrytering, om än inte själva underskriften, sker långt ner i åldrarna.

Som aktivister i

nätverket Ofog är vi, författarna av den här texten, antimilitarister och tror därför att vägen till varaktig fred är nedrustning. Det är en hållning som inte delas av alla. Gott så. Den här texten handlar inte om militärens varande eller icke-varande. Utan om ungdomens. 

Det är naturligt att många vill påverka de som sägs vara vår framtid och påverkan behöver absolut inte vara negativ. Skolplikten, förbudet mot aga och Barnkonventionen är tre fantastiska förändringar. Faktum är ju att våra yrken till stor del styrs av just de här överenskommelserna. Det är här vi anser att våra uppdrag krockar med Försvarsmaktens. För även om en del förändringar skett de senaste decennierna präglas arméer alltid ytterst av lydnad och våld. Det är själva förutsättningen för deras existens. Det är också själva motsatsen till främst skolans men också föreningslivets uppdrag.

Militära verksamheter kan i korthet beskrivas som att lära soldater att med vapen hota, döda och lemlästa andra människor. Om det sen är berättigat eller inte är en moralisk fråga. Klarare är svaret på vad som krävs för att utbilda soldater. I alla tider har organiserat och omfattande våld krävt lydnad. Begreppet lydnad kan i sin tur beskrivas som att blint följa någon annans order, men det är bara delvis sant. I ett svenskt perspektiv handlar det snarare om olika sätt att förhålla sig till uppmaningar. Ett exempel från Försvarsmaktens reklamkampanj kan illustrera skillnaden. Uppmaningen ”Låna en telefon från någon du inte känner på tåget” ges utan sammanhang på en skylt i en tunnelbana. Den militärt skolade frågar sig genast hur. Skolans uppgift är att lära oss att fråga varför.

Det är ingen vild gissning att vi går mot en situation som liknar den i många andra länder. En situation där militärt tänkande befästs redan hos mycket unga och där segregation och hopplöshet blir främsta grund för rekrytering. Med satsningen på rekrytering av arbetslösa invandrarungdomar, förslaget att slopa kraven på gymnasieexamen och närvaron på Ung 08 är vi redan en bra bit på väg. Frågan är vilka värden vi är beredda att offra för att fylla rekryteringskvoterna.

Pelle Sunvisson
Mica Lisitschkin
Lisa Behrenfeldt